***
Gårdagen var min första hellediga dag på länge och den slutade på i princip heltid i tvättstugan. Tur att det var novemberväder. Då var det inte fullt så knäckande.
***
Hans Eklund! Falkenbergs FF till allsvenskan i fjol. Nu har han byggt vidare på Nanne Bergstrands lagbygge och tagit klubben till allsvensk toppstrid. Imponerande av en tidigare assistent i Landskrona Bois som knappt fick tränarjobb för dryga två år sedan. Tänk så snabbt det svänger.
***
Måndag morgon är dags för ny podd. Gäst är Stefan Andreasson, Elfsborgs klubbchef, och han slutade inte prata och jag slutade inte att fråga när vi satt i en tom balsal på Scandic Infracity. Det blev ett nytt, långt avsnitt med en hel del intressanta utläggningar.
Sedan tidigare har Bo Lundquist, Jonas Eriksson, Pia Sundhage, Håkan Mild och Johan Mjällby gästat min podd och det är bara att KLICKA SIG IN HÄR OCH LYSSNA.
***
På onsdag kan ni hänga med mig i en så kallad Google Hang Out – en chatt fast med video funktion – inför finalen i Europa League mellan Benfica och Sevilla som går i TV12. Kör mellan 19:00 och 20:00 från studion och svarar på frågor. Mer detaljer kommer, håll utkik i bloggen, på twitter och på fotbollskanalen.se.
***
Sista chansen att kvala in till Grandiosa SM i Fotbollskunskap via krogtävling är på måndag 12 maj på O’Leary’s på Regeringsgatan 113. Avspark 18:30. Bara att anmäla intresse HÄR.
Har redan vaskat fram 16 finalister från Lund, Kalmar, Borås och Göteborg och det är vassa lirare. Fortfarande kan ni kvala via dator och mobil och det gör ni HÄR.
***
I slutet av 1970- och en bra bit av 1980-talet slukade jag verkligen allt kring den klubbarna, spelarna och matcherna i engelska ligan. Åtminstone det som gick att dra i sig i form av tv-sändningar, kortvågsradio, engelska tidningar på UB i Lund eller på Stadsbibblan, Rothmans ligabibel och Skånska Dagbladet på onsdagar och Expressens spelbilaga. Då var Liverpool det dominanta laget.
För egen del höll jag på Leeds United och den tiden var som i dag: en enda lång jävla ökenvandring. Förfallet efter “the glory years” 1965-75 och som kulminerade med att man åkte ur division 1 1982 och där de enda blossen var en semifinal i FA-cupen mot Coventry och ett förlorat kvalspel mot Charlton. Ja, ni fattar att det var inget som gav eko eller glädje.
Liverpool var på något sätt Darth Vader. Just i dag haltar jämförelsen med Manchester United sett till den svaga säsongen för United men sett i ett perspektiv på 20 år var dåtidens Liverpool som dagens Manchester United. Laget som sopade hem det mesta. Elva ligatitlar mellan 1973-90 och sex inhemska cuptitlar, Europacupen fyra gånger och Uefa-cupen två gånger och ett batteri dubblar och tripplar.
Klubben var en maskin som gick fram starkt både i England och Europa. Bygget som Bill Shankly lagt grunden till fortsatte att excellera under ledning av hans assistent Bob Paisley (21 titlar på nio säsonger) och sedermera Paisleys assistent Joe Fagan. Därefter tog den förre spelaren och klubbikonen Kenny Daglish över och framgångarna fortsatte.
Det mytomspunna “Boot room” i närheten av omklädningsrummet på Anfield uppges ha skapat en grund. Det var där Shankly och hans assistenter och de som följde efteråt satt och snackade spelare, fotboll och Liverpool och sköljde ner med whisky. Det var också där Liverpool hämtade kontinuitet i form av nya managers och med det följde erfarenhet av hur klubben fungerade och de lärdomarna vandrade vidare och såg till att framgångarna fortsatte.
Vad som gick snett finns det säkert mängder av förklaringar och teorier om, men det är givet att tragedin på Hillsborough 1989 där 96 Liverpool-fans omkom inför en semifinal i FA-cupen, och dess följder naturligtvis påverkade klubben och alla runt om kring. Kenny Dalglish hoppade av som manager 1991 och förklarade att tragedin tagit honom så hårt att han inte klarade av jobbet mer.
Tidigare Liverpool-spelaren Graeme Souness tog över och även om man vann FA-cupen så trampade han fel flera gånger, inte minst när han gav en intervju till The Sun som var bannlyst i Liverpool efter den hemska bevakningen av Hillsborough. Roy Evans var ett försök att hitta tillbaka till Boot Room-kulturen men det funkade inte riktigt och tiden var på väg att springa i från klubben.
För parallellt hade Premier League bildats och det kom in andra influenser i ligan och andra pengar och även om Gerard Houllier kom med nya impulser och man givetvis nådde framgångar och Champions League så var det inte som förr.
Det är inte konstigare än att vi människor har svårt att dra in och gå ner i lön. Kanske var det ägarna som inte hängde med? Andra klubbar med mer pengar lockade och kanske också vassare managers. Konkurrensen blev helt enkelt tuffare och från fler håll.
Det är delvis därför Liverpool inte vunnit ligan sedan 1990, något till och med Leeds klarat av, och det såg knappast ut att bli verklighet 2013-14 i augusti i fjol. Då stod Liverpool i 30 gånger pengarna som ligavinnare.
Helt naturligt efter fjolårssäsongens sjunde plats under nye managern Brendan Rodgers och med fortsatta stökigheter kring Luis Suarez och svårigheten att rekrytera toppspelare. De nya amerikanska ägarna hade svårt att få det att lyfta och det handlade om att bli av med en del dyra och svaga spelare.
Fast klubben flög ur startblocken har i stora stycken excellerat under hela den här säsongen. Suarez, Sterling, Sturridge och Coutinho har bara vräkt på framåt och det har varit underhållande och framgångsrikt och inte olikt det Liverpool jag växte upp med även om försvaret är svagare.
Bara det att man har hittat en roll till Jordan Henderson som låg långt ner i soptunnan men valde att stanna och kämpa, och att klubbens symbol Steven Gerrard likt en gammal quarter back fått en skräddarsydd roll där han kan utnyttja sina styrkor.
För några veckor sedan hade man ligatiteln hemma, men när Gerrard halkade och det ledde till ett baklängesmål och en förlust så smög sig känslan in att det inte blir någon titel i år heller. Efter att man tappat 3-0 till 3-3 borta mot Crystal Palace under tolv galna minuter så blev det uppenbart att det inte är dags för Liverpool i år heller.
Ja, det går naturligtvis att vände på det, galnare saker har hänt inom fotbollen, men det är svårt att se Manchester City förlora hemma mot West Ham och då spelar det mindre roll vad Liverpool gör mot Newcastle. Självklart är det en magnifik säsong som Liverpool stått för oavsett och man når Champions League, men man var där och kände på ligapokalen och det svider givetvis.
Det konstiga är att jag lider med Liverpool och Steven Gerrard. Har aldrig direkt tyckt synd om Darth Vader och i en tid när Leeds begår daglig harakiri borde inte de känslorna få plats men det är faktiskt synd om Liverpool som inte vinner ligan i eftermiddag. För man har gjort något som alla drömmer om, fått styr på verksamheten och utmanat de verkligt rika hela vägen in.
Enda trösten är att det blir spännande att följa Rodgers o Co inför hösten, för managern har rätt i att det blir lättare att värva spelare när Champions League väntar och det är ett troligt topplag. För inte kan man väl sälja Luis Suarez?