Atlético Madrid var sekunder från att få höja Champions League-pokalen och kröna en sagoliknande säsong. Inte nog med att klubben redan vunnit La Liga-titeln, nu hade man 1-0 mot Real Madrid och klockan tickade mot en slutsignal från Björn Kuipers visselpipa. Ett par raka Real-hörnor slutade med att Sergio Ramos skallade in 1-1 med 60 sekunder kvar.
Så nära men ändå så långt borta när det blev förlängning. Atlético-tränaren Diego Simeone hade chansat med Diego Costa som fick kliva av nästan direkt och därefter hade man spelat en kontrollerad match och där Diego Godin – som ordnade ligatiteln med mål mot Barcelona – utnyttjade att Iker Casillas missbedömde ett läge och nickade in 1-0.
De rödvita delarna av Estadio da Luz kokade efter ledningsmålet och länge såg det ut som om lillebror skulle vinna Champions League. Även om Carlo Ancelotti gjorde byten och försökte få fart på Real så strandade man ofta långt från målet och av trion Karim Benzema, Cristiano Ronaldo och Gareth Bale såg man inte mycket och avstängde Xabi Alonso var saknad.
Fast det ska sägas att Real Madrid aldrig gav upp och de sista skälvande minuterna lyfte man rejält framåt och när Sergio Ramos – som ju vräkt in mål de senaste sex, sju matcherna – kunde göra sig fri i straffområdet på en hörna och med kraft tryckte ner bollen vid ena stolpen till 1-1 var det över. Det gick att se på alla i Atlético-lägret utan möjligen Simeone.
En dryg halvtimme efter kvitteringen lös siffrorna Real Madrid 4 Atlético Madrid 1 från resultattavlorna i Lissabon och det var Real som kunde fira den historiska tionde Europacup-titeln – La Decima – som man trånat länge efter. Typiskt nog var det miljardmannen Gareth Bale som skallade in 2-1, men det var Angel di Maria som stod för förspelet till segermålet i förlängningen.
Inbytte Marcelo dödade matchen helt med 3-1 och Ronaldo fick skicka in en straff till 4-1 efter att ha fallit enkelt. Fast då var det ingen som orkade protestera, även om Diego Simeone tappade det på slutet och skulle efter Real-backen Varane. Det var som om verkligheten hann i kapp Atléticos demontränare och han klarade inte av att hantera besvikelsen.
Fullt förståeligt, för vi har alla upplevt känslorna när vårt lag tappar en seger på övertid och sedan bara ramlar samman, och vi har nog alla varit med om det motsatta. Sorgen i en kollaps kontra euforin i en vändning och triumf…ja, det är fotboll när det är som bäst och värst inom loppet av några sekunder och det gick att se här.
Inte utan att jag lider med Atlético Madrid som gjort det omöjliga och med en minimal trupp och budget jämfört med Europas jättar vunnit ligan och samtidigt gått hela vägen till final i Champions League. Bensinen räckte ändå in på upploppet, men där blev man omkört av en ekonomisk koloss som bara tryckte sig fram till mållinjen.
Det är svårt att tala om rättvisa inom idrott, därför att alla skapar sina egna förutsättningar på ett eller annat sätt och det lag som gör flest mål eller toppar en tabell är vinnaren och en rättvis sådan. Nej, 4-1 speglar inte matchen men det speglar hur Atlético fick slut på krafterna och inte orkade stå emot längre.
***
Var på SM-finalen mellan Lugi och Alingsås i Malmö och det var en upplevelse, men även tungt att se hur mitt gäng kastade bort SM-guldet de sista tio minuterna. Från ett bränt friläge när man redan var tre bollar upp till att tappa ledningen, matchen och SM-pokalen. För jävligt, men det var starkt av Alingsås att resa sig.
Publikmässigt har svensk handboll verkligen ryckt upp sig, mycket tack vare IFK Kristianstads fans, men även Alingsås visade att man hade en mäktig klack med sig. Lugi-klacken kunde inte riktigt mäta sig där, MEN det är en makalös förbättring på Lugi-fansen och trycket i Malmö Arena var internationellt.
***
Några Atlético-fans var irriterade efter min krönika inför finalen, där jag skrev om klubbens skulder, och att utan att de spanska skattemyndigheterna varit så slappa med att kräva in pengarna så hade aldrig klubben varit där den är i dag. För mig är det svårt att förstå irritationen, för det är fakta.
Däremot är det naturligtvis kanon att klubben via framgångarna är på väg att jobba ner skuldeberget – och redan har gjort det – och sedan är man naturligtvis inte ensam om att ha ekonomiska problem. Många klubbar i Spanien har skatteskulder, och över hela Europa finns det misskötta klubbar som dras med svårigheter.
Samtidigt är det en skillnad på att ha skulder där man sköter amorteringar och räntebetalningar och att ha skulder som man inte betalar tillbaka. Lägg till att olika länder hanterar fotbollsklubbars skatteskulder på olika sätt, och det var min poäng: att Uefa har svårt att hitta rätt med sitt nya finansiella regelverk om man inte kan lösa problematiken med olika länders olika förutsättningar.