”Livet är inte rättvist, och ju fortare du lär dig det desto bättre”. Min pappa lärde mig en hel del livsregler likt den föregående. Eller ta den som handlar om man är uppe efter midnatt då har man för lite att göra, eller att den mesta smärta/sjukdom är mental vilket var hans sätt att säga att bara riktigt sjuka skulle söka hjälp.
Min farsa var läkare och vi fick som barn helst inte vara sjuka, eller det är i varje fall så jag minns det och det är naturligtvis en överdrift, men vi lärde oss att bita ihop och inte störa i onödan. En egenskap som givetvis är nyttig i många fall, men inte i alla. Sedan är det svårare än man tror att slingra sig ur uppväxtens grepp.
Vare sig jag vill eller ej så poppar de lärdomarna upp, och på ett eller annat sätt för jag dem vidare till mig själv, mina egna barn eller min omgivning. Även om jag också kan skratta åt dem så inser jag givetvis att de sitter inbrända i nervbanor och styr mig mer än jag kanske vill erkänna. Något som jag måste jobba på att hantera.
För exakt ett år sedan skrev jag en krönika om min mamma på den Internationella kvinnodagen 8 mars och att hon tillhörde en generation som aldrig fick den credd de borde haft. Hon hade samma lutherska drag som min pappa, och det handlade om att inte slå dank utan att jobba på för att se till att allt var under kontroll och det var så man motiverade sin existens och man ifrågasatte inte så mycket.
Tiderna har onekligen förändrats sedan min mamma var hemmafru tills jag var gammal nog för nyckel gömd i garaget, och sedan tog hon ett jobb vid sidan av att ratta allt kring familjen. I dag existerar väl knappt hemmafruar i Sverige och vi sliter med att få ihop vår tillvaro i en tid när alla kräver mer: arbetsgivare, samhälle, familj och inte minst ens eget förverkligande.
Även om Hans Rosling säger att det mesta går åt rätt håll i världen är det svårt att förstå att vi inte kommit längre. När jag ser på samhället i stort så är strömningarna i rätt riktning men det går långsamt och statistiken är talande om att det är för långsamt, och kollar jag på mina barn så kan jag se att könsrollerna inte förändrats tillräckligt utan kanske till och med backat från när jag var ung på 70- och 80-talet.
Kanske är det dags för pojk- och flickskolor? För det är slående att tjejer lätt kan hamna i bakvattnet på killar som tar över vissa områden och dominerar. Jag har sett exemplen själv och det är svårhanterat och svårlöst men man vill ju inte att all teknikkunskap ska sitta hos några nördiga killar…och frågan är hur jag själv var i skolan?
Ja, jag hade naturligtvis haft mycket att lära av en annan inställning och inriktning och hade jag levt mitt liv igen hade en hel del blivit annorlunda. Tyvärr får man inte möjligheten att leva sitt liv med all erfarenhet utan försöker utifrån de förutsättningar man har och sedan gäller det att vara på tå för att försöka göra så bra man bara kan.
Som yngsta barn i familjen och enda son hade jag det garanterat annorlunda än mina två storasystrar och den uppfattningen är vi nog överens om, även om jag alltid fascineras över hur olika vi ser på våra uppväxter i samma familj. Inte så att någon har mer rätt än någon annan, men det är slående att man kan tro att man varit med om samma sak och sedan har olika syn på det.
Teorin om att livet blir lättare om man fattar att inget är rättvist har väl viss bäring för att undvika avundsjuka, och när det handlar om sjukdomar och elände är livet grymt orättvist och oförklarligt, men teorin är fel när man inser att det visst finns orättvisa vi alla måste notera och bekämpa. Som att vi alla borde ha lika förutsättningar oavsett bakgrund och kön, vilket borde vara så självklart men som vi påminns om i dag den 8 mars.
Tänk att USA:s president Barack Obama i går tågade i Selma 50 år efter oroligheterna i kampen för mänskliga rättigheter och att man har långt kvar till lika rättigheter i det landet. Minst sagt deppigt. I Sverige finns det mängder på exempel på orättvisor som handlar om allt från kön, bakgrund och klass och det är en kamp som alltid måste bli förd.
Hatet och hoten som poppar upp alldeles för ofta och för lätt så fort man utmanar strukturerna är skrämmande med tanke på att det svenska skolsystemet trots allt sett till att vi alla fått möjligheter till utbildning som borde ha skiftat på det här tidigare. Ändå sitter strukturerna och ofta är det saker vi inte tänker på eller som är just inbrända i nervbanorna.
Vi behöver alla hjälpa varandra att ständigt påminna oss om att jobba mot rättvisa, och vad vi gör fel och hur vi ska tänka och att bara fel ordval kan betyda en del, som exempelvis krönikan om att stå upp som en man på planen försökte belysa, vilket gav upphov till en del debatt. Vi i media har givetvis ett stort ansvar och då handlar det både om vilka man anställer och vilka man skildrar och hur man skildrar dem. Det har hänt en del, men inte tillräckligt och där kan läsare och tittare hjälpa till.
Som när man jagar mig om min podd och att fyra av 40 intervjuade varit kvinnor. Och fortfarande är jag tagen över de män som innan de ens lyssnat på podden med Therese Sjögran kunde avskriva henne som gnällig och att det är samma visa varje gång från spelare i damlandslaget. A) I min värld gnällde hon inget B) I min värld har spelarna tagit för lite plats och inte gjort som Tina Nordlund tillräckligt ofta
Ur perspektivet att en del män känner sig hotade går det möjligen att förstå reaktionen från män som är oroliga och ovilliga att dela med sig. Ändå deprimerande att vi inte kommit längre, och där bär jag givetvis ett ansvar som många andra män och jag har haft turen att slippa den typen av diskrimineringar som alltför många brottas med.
Det borde vara en självklarhet att med axlat ansvar så följer lika rättigheter. Det vill säga att alla ska ha samma möjligheter att ta ansvar för sitt liv, sin framtid och därmed också kunna försöka förverkliga det man drömmer om och det oavsett bakgrunden på vägen dit. Det låter så logiskt, ändå framstår det som en utopi men borde inte få vara det.