*****
Börjar det smyga in lite MFF-hybris? På allsvenska upptaktsträffen drog Åge Hariede och Markus Rosenberg hem till lunch och på eftermiddagen var klubben representerad av presskillen Peter Åhlander. Ingen sportchef. Ingen ordförande. Ingen tränare. Ingen spelare.
De andra klubbarna slöt upp med både ledare och stjärnspelare och IFK Göteborgs Mats Gren, Mattias Bjärsmyr och Jörgen Lennartsson fanns där hela dagen. AIK hade ett motsvarande gäng med Nabil Bahoui i spetsen och så vidare och ingen drog hem tidigt.
*****
Isaac Kiese Thelin och Zlatan Ibrahimovic i anfallet och 4-4-2 kan vara rätt väg mot ett Moldavien som spelar med tre mittbackar och ofta backar hem mot de större landslagen. Så har bilden varit mot både Österrike och Ryssland.
Kiese Thelin får då röja väg men frågan är om man inte velat ha en vassare offensiv på kanten än Sebastian Larsson? Ja, Larsson hade kunnat gå ner som högerback och så hade Emil Forsberg och Erkan Zengin fått ta hand om varsin kant.
*****
Ont om svenska fans på flyget till Chisinau. Lockar inte en helg där?
*****
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski låter sig enbart intervjuas av DN apropå de hårda tagen som tidningen körde mot tidigare anställda. Reportaget i Journalisten ger en mörk bild som många tyvärr kan känna igen från en hårdnande arbetsmarknad.
Däremot är det ett slag mot DN:s trovärdighet att en tidning som ofta kräver att makthavare ska svara på frågor inte gör det själv. Inte sällan skryter DN med rätta om reportage och granskningar som Orrenius, Zaremba och Carlsson signerar men nu kan alla makthavare hänvisa till Lex Wolodarski och skita i att ställa upp.
Sorgligast av allt är tystnaden från både DN:s egna reportrar och från oss alla i mediavärlden. Det är som om rädslan av att bli av med jobbet om man kritiserar ledningen (och indirekt Bonniers eller Schibstedt) förlamar oss alla. Långt i från en fri press.
Tystnaden känns igen från när DN-vd:n Gunilla Herlitz lön visade sig vara 19 miljoner kronor och skyhögt över andra motsvarande chefer. Då var det otroligt tyst och långt ifrån det mediaklimat som gäller när höga chefer i andra branscher anses ha tjänat för mycket.
*****
Flög ihop med hela Kanal5:s gäng till Moldavien. Kändes som om det var TV4 som var ute och åkte, nästan hela styrkan både framför och bakom kameran är gamla bekantingar. Något har uppenbarligen TV4 gjort rätt.
*****
Vi klankar ofta på spelare och ledare men det var härligt att höra Zlatan stå upp emot filmningar och att Albin Ekdal vill spela i landslaget för noll kronor. Lägg till att truppen gjorde insatser för barn och ungdomar i veckan.
*****
Rasmus Bengtsson är en stark rekrytering och öppnar för en försäljning av antingen Filip Helander och/eller Erik Johansson i sommar. Fram till dess blir det hård kamp om vem av mittbackarna som ska ta plats i Malmö FF:s backlinje.
Ännu så länge har MFF:s CL-pengar mest hamnat hos Bosman-spelare (både norska och svenska) och en skvätt gick till Twente och några miljoner till Landskrona Bois för Erik Andersson. Många fans påpekar att Malmös framgångar inte alls var bra för svensk fotboll.
Kanske inte i direkta pengar in men det räcker att kolla på landslagstruppen som Hamrén har med sig till Moldavien. Sju av spelarna har Malmö FF som klubbadress eller spelade där senaste året. Dessutom räddades ekonomin för GIF Sundsvall när Emil Forsberg flyttade till Leipzig.
Sedan visade Malmö FF att det visst går att både försvara SM-guldet och nå Champions League. Glöm inte att klubbens ekonomi var hårt pressad för exakt ett år sedan och man hade tappat lagkapten, tränare, sportchef, vd och några andra tongivande spelare.
*****
Wien är porten till det forna Öst-Europa. Gillar att mellanlanda där.
*****
Alla ska vi någon gång dö och ändå har jag så svårt att ta till mig att en person dör och försvinner för alltid. Visst sörjer man där och då men när livet griper tag i en och man rusar vidare så är det blott ett fåtal som ständigt påminns om att personen är borta, och även de måste fortsätta att leva.
Naturligtvis är det en skillnad på sorgen om en person går bort naturligt efter ett långt liv eller rycks bort mitt i livet, men oavsett så fortsätter livet framåt. Minns själv känslan av hur mina föräldrar somnade in och där befann man sig i en bubbla av sorg och att fixa praktiska saker, och så lever alla andra bara vidare.
I sådana stunder tänker jag på att jag måste ta vara på livet. Tänk, det kan vara slut när som helst. Uppskatta vardagen. Ta vara på vänner och familj och inte bara jobbet. I teorin låter det så bra, i praktiken är det svårare. Hur tar man med sig perspektivet in i livet? Så man uppskattar mer?
Vet egentligen inte, men för en stund gav en bok det. Satt på flyget till Barcelona och kunde inte stoppa tårarna från att rinna. Läste boken ”Det är bara lite cancer” som Klas Ingesson skrivit ihop med Henrik Ekblom Ystén och delarna som handlar om sjukdomstiden, kampen för att leva och Ingessons reflektioner är gripande.
Det gör i perioder ont att läsa. Allt i från om hur trött han var på myten om sig själv, och som användes när sjukdomen skildrades i media men som han ändå visar i boken inte bara är en myt, till hur man ska värdera i livet, vad unga spelare gör för fel och tomheten efter att den sista bollen var sparkad.
Naket. Ärligt. Öppet. Och befriande rakt. Hur svårt han och farsan hade att hitta varandra när karriären är över och Ingesson ska driva en gård med skog. Eller när han är och föreläser bara för att få lite bekräftelse. Eller när han fattar hur egocentrerad han varit hela karriären.
Det är verkligen inte bara en smickrande bild som han ger, även om jag är tveksam till om han lyckades med målet att inte skriva en Zlatan-bok. För även om det skiljer sig på många sätt finns det gemensamma drag och du når inte Premier League, serie A och VM-brons och miljonerna utan att du driver på dig själv.
Klas Ingesson var på slutet av karriären när jag började jobba och det är en begränsad yrkesmässig relation som jag har till mittfältaren som lämnade Ödeshög för spel runt om i Europa och där upplevde både motgångar och framgångar på planen.
Däremot har jag i princip bara hört gott om honom, även om några kan lyfta fram hur hans osäkerhet ibland gled över i en bitterhet. Det är rätt uppenbart av boken att den inre osäkerhet som fanns tidigt i livet följer med hela vägen. Paradoxen i att utåt vara den rediga slitvargen och skogshuggaren och samtidigt så skör, grubblande och tvivlande inåt.
Ta bara att han läste igenom spelarbetygen hemkommen från USA-VM och i boken resonerar om att de inte var så dåliga som han hade hört och trott, men att snittet trots allt var lågt. Ett VM som få kanske hade spelat förutom Ingesson med tanke på bilolyckan och nackskadan veckorna före.
Kanske är det de blottade motsatserna som gör Klas Ingesson så levande i boken? Att han vågar tvivla och visa sin osäkerhet och sina tankar om att åka hem från olika proffsklubbar. För det ger en mänsklig bild. Ingen person är på ett sätt utan alla har betydligt fler sidor även om man inte visar dem.
Vet inte om det är för att de starka partierna i boken är så välskrivna och gripande, framför allt den andra halvan som inte går att sluta läsa, som gör att jag har svårare med alla “skojiga” stories och upptåg med “Moose club” och annat? De känns så platta och närmast på buskisnivå, men det kanske ligger hos mig i att de inte går in.
Visst vill man att sådana här böcker ska vara öppna och ärliga men jag undrar ändå vad Klas Ingesson hade emot Thomas Ravelli? På flera ställen i boken får den förre landslagsmålvakten elaka slängar. Bland annat för att Ravelli gjorde ett jobb när VM-laget spelade uppvisningsmatch i Ödeshög. Men det verkar knappast som att alla stjärnor var med och vad är fel med att jobba om man inte tjänat miljoner?
Eller när Ingesson i boken påpekar att han älskade att komma hem till landslaget för att han då kunde håna Ravelli med att miljonerna strömmade in på Ingessons lönekonto till skillnad mot Blåvitt-målvakten. Det var givetvis en del av jargongen på den tiden men det skaver en aning att just målvakten får ta del av det igen och kanske är det inte det rätta perspektivet.