I podden talar Risp om miljonblåsningen i Turkiet och hur han blev både utköpt och tvingade en klubb att släppa honom när han inte fick lön. Dessutom om spelaren som alltid fick domsluten med sig, att han och Håkan Mild aldrig pratat om när Blåvitt dumpade honom och när Risp blev portad från J-landslaget för att han inte bytte klubb.
Ni hittar annars som vanligt alla 69 tidigare avsnitt av podden ”Lundh” via Fotbollskanalen.se eller iTunes, Acast, Youtube eller så googlar man Lundh och pod och hittar den. Givetvis finns podden på Podcaster och en massa andra alternativ för poddlyssnande och är inte särskilt svårfunnen om man kan navigera en dator och/eller en smartphone.
Om ni missat det så bloggade jag om poddens framfart tidigare och att den närmar sig fem miljoner lyssnare med rask takt, och det inlägget hittar ni här.
***
Även om det sved att Leeds fick stryk i Middlesbrough så gillade jag att Boro-spelarna värmde upp i tshirts med budskapet: “Save our steel”. Lite som Landskrona Bois på Ullevi 1978 med “Rädda Varven”, även om det knappast hjälpte så visar det en samhörighet.
***
Får fortfarande en del mejl och twitter från folk som saknar Fotbollskanalen Europa. Tyvärr är programmet nedlagt, vilket svider och alla vi som jobbade med det saknar söndagarna på redaktionen och programmet, och i en krönika försökte jag skildra en trend som lett till det.
Kan konstatera att SVT därefter flyttat Hockeykväll från klassisk TV till webben, och det är en del av samma trend att sammanfattande magasinsprogram inte drar samma tittarskaror längre och att TV flyter ihop med webben. I vårt fall saknade vi även rättigheter till ligor som gjorde det omöjligt.
***
Efter först Djurgården-Malmö och IFK Göteborg-Hammarby förra söndagen följt av Hammarby-AIK och allt som skett i samband med de tre matcherna så beundrar jag inte bara de goda krafterna bland supportrarna – de finns verkligen – som kämpar på, utan även de som sliter med de här frågorna i klubbarna och inom svensk fotboll.
Det känns så tröstlöst. Att lösa de här problemen med fotbollen verkar vara som att försöka tackla konflikten mellan Israel och Palestina. Eller ta sig an Nordirland. Upptrappat eller nertrappat så finns det alltid något underliggande och en ramsa, en bengal eller en banderoll kan på något sätt utlösa nya oroligheter.
Det är ett ordmärkande och en jakt på den som kastade den första stenen, vilket är i det närmaste omöjligt att kartlägga. Vem skrek vad och hur och när? Vem snodde och brände en banderoll? Jo, vi skrek att han skulle dö, men de hade tidigare skrikit att han skulle dö, och det var egentligen bara en del av en ramsa om att filma.
Det är en evighetslång diskussion utan början och utan slut, för det finns alltid någon part som upplever sig förfördelad. Man skjuter i från sig ansvaret för att det är någon annan som börjat, och alldeles för få vill se de större delarna av problemen som trots allt hänger kvar över svensk klubbfotboll.
Det är motsägelsefullt ett år som 2015. Det har även varit ett år fyllt av fotbollsfester i Sverige och Sef kunde på söndagen stolt räkna in åskådare nummer 2 000 000 i Gävle och skicka ett pressmeddelande om det, som kan tillhöra det mest otacksamma sett till tajmningen. Det var knappast publikfesterna i Allsvenskan som var i fokus efter 08-derbyt på Tele2 Arena.
Naturligtvis fastnade ramsorna: “Låt han dö” som delar av AIK-klacken skrek mot en däckad Erik Israelsson. Jag vet att inte alla AIK:are skrek, jag vet att en del lämnade läktaren, jag vet att många applåderade när Israelsson fördes av planen i ambulans men lik förbannat var det många som skrek det, och det är fan i mig sjukt.
Extra sorgligt eftersom AIK vet hur fotbollen i stort kan visa empati som skedde efter Ivan Turinas sorgliga och tragiska dödsfall. Då var fotbollens kraft riktigt vacker och om inte alla slöt upp så var det i princip alla som visade en stor medkänsla med målvaktens anhöriga, klubben och dess fans.
Att jag nu tog upp AIK innebär inte att alla Hammarbys fans var änglar. Kolla bara killarna som skriker på Mohamed Bangura. Det skreks även om Turinas barn och det fanns andra sorgliga exempel. Men att fler gör fel ursäktar inte att vare sig skrika “Låt han dö” till en däckad Israelsson eller något om Turina eller AIK.
På liknande sätt var det mellan Malmö FF och Djurgården där MFF-fans betedde sig illa. Jag vet att Hammarby kastade flera bengaler och knallskott förra söndagen i Göteborg och att Blåvitt-fans kastade tillbaka en bengal, men har också fått beskrivningar av hur den klubbens fans gjorde si och så.
Flera fel blir ALDRIG ett rätt. Problemet är att man alltid fastnar i diskussionen om vem som gjort vad och ett ordmärkande.
Bara för att jag förra söndagen reagerade på Jörgen Lennartssons brist på avståndstagande – vilket IFK-tränaren själv höll med om – betyder inte med automatik att jag står bakom att Nanne Bergstrand inte var ute bland sina fans eller att man från Hammarby-håll var passivt i att ta avstånd från bengalkastande, vilket jag bloggade om då eftersom vi inte fick med det i sändning.
Likadant är det nu när mitt twitter är fullt av folk som vill påpeka att alla AIK:are inte alls accepterade ramsorna, efter att jag RT:ade KIT:s sammanställning på fem beteenden som endast accepteras när det är fotboll. Jag menade att vi i samhället i stort accepterar det som sker och gör förvånade lite åt det, och det fanns naturligtvis de som reagerade men det är inget nytt att det vara så här vid stora fotbollsmatcher.
Nu måste man skriva att det spelas mängder av matcher utan problem, att ordningsstörningarna på arenorna är färre än tidigare och att trenden går åt rätt håll och att det mesta pekar uppåt. Samtidigt skulle jag vilja se en totalbild av hur det ser ut, och då man även tar in transporter till och från matcher och andra delar av fotbollen som inte bara handlar om arenan.
En vanlig invändning från fans är att det delvis är polisens fel. Naturligtvis innehåller inte poliskåren idel äss men de hade inte behövts på plats om det inte var oroligt och stökigt. Hur tror ni de vanliga människorna på Gullmarsplan upplevde det när “supportrar” drog i handbromsen på t-banan, sprang över spåren, tog halsdukar från rivaliserande fans och brände dem?
Även SvFF och Sef får en del skuld, framför allt SvFF. Nej, det är inte så att allt förbundet gör kring fotbollen är hundra, men återigen så är fotbollsrörelsen och sporten större än de som står i klackarna och det måste förbundet ta in. Visst, klackarna sätter stämningen och är en bidragande faktor till Allsvenskans popularitet men det ger inte “carte blanche” till en del annat negativt som följer.
En annan vanlig invändning är att det är medias rapportering som är felet. Det är säkert så att media inte är hundraprocentig i sina skildringar och att en hel del inte känner igen sig men det är trots allt någon annan som skriker, bränner och ibland bråkar. Nej, det är inte alla fans som gör det, men det som avviker är det som rapporteras i medier och det är likadant på en rockfestival.
Givetvis finns det misstänksamhet från fans riktat mot polis respektive medier, och en del går tillbaka till att medier ofta tagit polisen uppgifter. Det sker givetvis misstag även från polisens sida, där måste vi i media vara bättre på att skildra det. Samtidigt är det förbannat svårt och det är ofta ord mot ord och svårbevisat, men kontakten mellan fans och medier är tätare i dag och det är positivt.
Vi i medierna kan bli mycket, mycket bättre på att skildra det hela och jag tror att vi tagit kliv. Alla fans bör dock tänka på att det även är många i allmänheten som inte känner igen sig i en positivare bild kring fotbollen efter att ha åkt tunnelbana eller tåg med fotbollsfans. Sociala medier innehåller många sådana beskrivningar och det är en motbild till alla som hävdar att medierna överdriver.
Jag har själv polare som slutat gå på fotboll för att de inte känner sig säkra, och det varken bland sin egna fans (det är Skåne-lag som de håller på) eller bland motståndarfansen här i Stockholm. Skulle jag själv ta med mina barn på ett 08-derby? Jo, det hade jag nog gjort, de är tonåringar, även om jag funderat extra kring det eller ett derby mellan HIF och Malmö FF.
Samtidigt har jag bilden av mig hur ett 08-lags fans kallar till sig spelare i mitt sons lag som var bollkallar, och sedan kastar bangers i riktning mot dem. Ingen blev skadad och som tonårskillar var bollkallarna både skrämda och fascinerade. Var det alla fans som kastade? Nej, men det är några som inte lagförs på något sätt och inget händer med dem. Det bara rullar vidare, och i grunden är det samhället som accepterar det.
I dag finns det supportrar som maskerar sig på läktaren trots att flera arenor har maskeringsförbud. I dag finns fotbollsfans som beter sig illa på tåg och tunnelbanor. Nej, inte alla, men tillräckligt många. Även om man från klubbarna blivit bättre på att ta avstånd är det fortfarande en del klubbar där man är försiktig och inte vågar säga till om det spårar ur och det blir avgörande om man ska kunna bryta det.
Jag känner väl till att hårda ramsor och banderoller är en del av jargongen och det som skriks är en del av fotbollen. Jag är en supporter i grunden och har själv varit på Elland Road eller IP i Landskrona och hört både det ena och det andra. Jag får rannsaka mig själv som stått upp när alla i Leeds sjöng: “Stand up if you hate Man U”. Har säkert skrikit annat felaktigt.
Ofta är humorn på läktarna underbar och sitter rätt, men tyvärr finns det tillfällen när man hamnar fel, och då helt fel. Det är ett jättearbete att skifta normerna som styr fotbollen både på plan och på läktarna. Det i en tid när många av männen som går på fotboll är pressade på andra sätt i samhället, och där läktarna och den gemenskapen blir en trygghet och tillhörighet. Hur löser man det?
För mig börjar arbetet i klubbarna och där spelare och ledare måste leda vägen ihop med bra fans som är en majoritet. Ta avstånd från det dåliga. Ta tydligt avstånd. Vissa av de som är på läktarna kommer man möjligtvis aldrig att nå och då handlar det om att samhället i form av polis och lagar måste sätta stopp för dem. Det kan inte andra fans göra? Inte heller klubbarna som måste ha hjälp att mota bort de mörka krafterna.
Det enda jag kan hoppas på är att klubbarna och dess representanter och fansen och deras parter kan mötas och gemensamt jobba i samma riktning. Det måste till om man ska kunna hitta en gemensam plattform som man sedan kan använda som bas, men då måste alla se sitt ansvar i det hela och försöka lägga gammal skit bakom sig.
Är dock rädd att det inte funkar, för på bägge sidor finns det grupperingar som har helt olika inriktning och även olika minne och inställning och att en gemensam plan då havererar. Se bara hur låst det är kring bengalerna som är förbjudna men önskade av fansen och där fans via rök tagit makten över hur matcherna spelas.
Risken framöver är snarare konfrontation – och då menar jag inte att parterna bokstavligen ska slåss – men där myndigheterna tvingar klubbar att stänga ståplats och fansen svarar med mer bengaler och maskering i den maktkamp som jag upplever pågår. Det är inte kul för annat än ett fåtal som lever på att underhålla de här konflikterna.