Öppen träning men det lockade knappt 100 personer till Friends Arena. Tror att SvFF har en del jobb att göra kring det för att skapa lite mer hajp.
***
Det svaga intresset för det nya landslaget speglas inte bara i biljettförsäljningen. Så länge jag kan minnas har Sportbladet inte bara haft en person utsänd på en träning inför en tävlingsmatch. Expressen hade åtminstone tre personer på plats.
***
Fortfarande svårt att läsa in en startelva men tvingad tar jag ut följande: Olsen – Lustig, Nilsson Lindelöf, Granqvist, Augustinsson – Durmaz, Fransson, Hiljemark, Forsberg – Kujovic, Berg. Osäkrast är jag på vänsterbacken där Oscar Wendt är aktuell och om det blir Kujovic eller John Guidetti.
***
Fick ett argt mejl i dag. Ja, det händer ju ganska ofta, men i dag hade mejlaren en poäng som fastnade. Det handlade om att allt är så positivt i bevakningen av Janne Anderssons landslag och att vi journalister har hyllat de nya tagen, stämningen och öppenheten. Så här löd mejlet:
Det börjar lukta illa, tyvärr. Önskar all framgång för det “nya” landslaget men oj vad undertexten börjar stinka i förhållandet till då och nu. Det börjar kännas patetiskt allt från Janne A:s kommentarer till er fotbollsjournalisters upprymda utrop om det nya goda. Min slutsats är att ni i journalistkåren måste ha tyckt väldigt mycket synd om er själva under Hamren tiden.
Om jag börjar med vad journalistkåren eventuellt kände under Erik Hamrén så är inte min bild att man tyckte synd om sig själv. Inte alls, däremot var det svårjobbat med tanke på den fientlighet som fanns. Grämer mig att jag inte gav en tydligare bild från Hamréns start, som jag bloggade om under fredagen, och även skrev om i min bok “Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll”.
Däremot finns en poäng i att allt nytt i och kring landslaget blir spännande och intressant. Nu är det verkligen en chockartad ändring av inställning till det mesta. Inte bara att man är öppnare och tillgängligare för medierna. Man har numera en assisterande förbundskapten. Man har en idrottspsykologisk rådgivare. Man har adderat Lars Lagerbäck som rådgivare.
Saker som hade varit helt otänkbara under Erik Hamrén. Så sent som i juni sa landslagets ledning att det inte var aktuellt att jobba med någon form av psykologiskt stöd men i augusti är det plötsligt ett välkommet inslag. Det är skarpa skiften och väldigt långt från vad landslaget stod för under den tidigare förbundskaptenen. Att SvFF så distanserar sig från hur man jobbade tidigare.
Därför blir det naturligtvis en skildring av det nya som sker kring landslaget och det på många vis. Lägg till att det numera är en långt i från fientlig inställning från inte bara Janne Andersson utan egentligen hela landslaget. Det är så stor skillnad att det vore fel att inte beskriva det och dess följder.
Däremot är det viktigt att poängtera att det är resultaten som styr. Sverige och Janne Andersson ska bedömas på hur det går i VM-kvalet. Det är en svintuff grupp (beroende på att landslaget på senare år dalade på världsrankningen efter svaga resultat) och det vore en skräll om man nådde VM i Ryssland. Men som journalist handlar det om att vara kritisk.
Även om jag tror att jag ger min bild är det naturligtvis så att jag är en del av en massa skildringar. När det nu väller in rapporter om hur öppet, härligt och underbart så fattar jag att man som läsare kan reagera. Det kan vara viktigt för oss att fundera på, att man hela tiden har det i tanken att det är viktigt att se på vad som sker på planen och inte fastna på det andra.
Öppet eller ej, det handlar om att landslaget ska vinna matcher. Janne Andersson har inte ens fått leda landslaget i en enda match och det är efter dem han främst ska bedömas. Däremot kan man inte bortse från att relationen med medierna är en del av jobbet och det måste han också kunna hantera.