Efter ett år i Holland tog Jordan Larsson beslutet att vända hem till allsvenskan igen. Faktiskt tvärt emot vad pappa Henrik Larsson ville. Allt för att få spela regelbundet och på så sätt få bättre fart på karriären.
Något fler borde våga. Naturligtvis har Larsson, som bara är 20 år, en aning lättare att göra det då karriären rimligtvis har långt kvar. Ändå är känslan att en del spelare av olika skäl hellre stannar kvar ute i Europa och hoppas på lyftet.
Visst, det kan finnas ekonomiska skäl till att vara kvar ute i Europa. Som AIK:s sportchef Björn Wesström konstaterade häromveckan när det talades om Nabil Bahoui, Alexander Milosevic, Alexander Isak och andra spelare med AIK-förflutet som klubben givetvis har kontakt med.
”Vi får aldrig glömma att spelarna är professionella och det de gör är deras jobb. Sen har man väldigt stora känslor för klubben, men har man på något sätt doppat tårna i den där världen där ute, där det finns så fruktansvärt mycket pengar, ska det till väldigt mycket tajming och tillfälligheter för att vi ska få till det igen.”
Sedan är det säkert lätt att fundera på att man misslyckats när man vänder hem utan mycket speltid för att börja om. Fattar att det inte alltid lätt väg att gå, samtidigt har tidigare allsvenska spelare ett förtroendekapital att stå på när i allsvenskan då man känner till deras egenskaper.
Lägg till att en tid i utlandet givetvis inte är bortkastat även om man inte spelat matcher. Att prova på livet i ett annat land och en annan fotbollskultur är givetvis utvecklande. Dessutom lär man sig även av motgångar, även om det inte sällan gör ont.
Jordan Larsson är givetvis inte ensam om att våga vända hem. Simon Thern gjorde likadant och det för andra säsongen i rad. Han vågade dessutom skifta från AIK där han inte kom till sin rätt till IFK Norrköping där han har större möjligheter.
Inför och under förra säsongen vände Kristoffer Olsson, Muamer Tankovic, Carlos Strandberg och Gustav Engvall hem till allsvenskan. De hade på olika sätt kört fast i sina karriärer och på tryggare mark går det lättare att hitta rätt igen.
Tänker på en spelare som Alexander Kacaniklic som haft det tufft i Fulham och nu Nantes (även om han fick ett inhopp senast). Spel i allsvenskan hade kanske inte varit fel för honom? Ibland måste man kliva ner några steg för att kunna börja klättra uppåt igen.
Nabil Bahoui nådde A-landslaget via spel i AIK, men klivet till Saudiarabien gjorde att det kom grus i maskineriet. Det blev ett skifte till Hamburger SV som inte heller gav speltid och nu är det schweiziska Grasshoppers som gäller men han verkar ha kört fast där.
Tänk så stark Bahoui var när han slog igenom på allvar efter flytten från BP till AIK inför 2013. Totalt blev det 42 poäng (26 mål och 16 assist) under två och en halv säsong och det är givet att spelaren som fyller 27 om några veckor inte tappat det.
Det är naturligtvis så att det är mer komplext med kontrakt och ersättningar som gör att det inte bara är att flytta hem till allsvenska klubbar. En del får fart på karriären genom att kämpa och hänga kvar, och till slut kommer matcherna och lyftet. De exemplen finns givetvis också.
Förstår att ett argument är att man inte ska ge upp för lätt. Men en del får aldrig speltiden och ju längre det går ju svårare är det att komma igång igen. Självförtroendet dräneras och flera år utan regelbunden speltid är knappast en boost av cv:et.
I den här världen finns inget facit men Larsson, Thern, Tankovic och Olsson visar i alla fall att de vågar ta ett kliv tillbaka, med målet att börja klättra uppåt igen. Då ger allsvenskan dem fast mark att ta avstamp ifrån.
