En randig tröja förändrade mitt liv. Även om jag som sexåring omöjligt kunde inse det så blev Bois-dräkten ingången i något som följt mig sedan dess, och som dessutom blev mitt jobb. Fascinationen greppade mig och jag fastnade.
I efterhand går det givetvis att inse att om det inte varit för en dräkt med svart-vit-randig tröja, svarta shorts och vita strumpor med svarta ränder så hade antagligen något annat blivit första kicken. Kanske den Leeds-halsduk som jag köpte på en bro i London 1976?
Ibland får jag frågan hur jag kunde fasta Landskrona Bois eller Leeds. Jag kan inte förklara det fullt ut, även om min pappas koppling till Landskrona är en väg och att hans vänner gav mig dräkten. Men intresset fick inget direkt understöd hemma utan det kom inifrån och grep tag i mig.
Dessutom var mediautbudet på 1970-talet rätt annorlunda mot i dag och rörliga bilder på Landskrona Bois var sällsynta. Visst, det stod om Bois i Sydsvenskan och jag fastnade tidigt för sportsidorna. Sedan fanns Radiosporten och där nervositeten kring måljingeln var smärtsam innan man fattade om det var Bois som gjort eller släppt in.
Det fanns heller inget naturligt intresse för fotboll eller att hålla på lag i min familj. Mina syskon var inte intresserade på det sättet och mina föräldrar gick aldrig på idrott. Först som tolvåring fick jag gå på IP i Landskrona och det blev två matcher (två förluster) och efter det dömde pappa ut Bois: ”De kan inte göra mål”.
Naturligtvis fanns det i skolan och där blev lag en del av ens identitet. Då höll många på Malmö FF, en del på Öster (jo, det är sant) och jag kan faktiskt inte minnas en enda Boisare. Vilket på vissa sätt förstärkte min känsla för klubben som ju var etablerad i allsvenskan hela 1970-talet.
Att hålla på lag är på många sätt idiotiskt, men också härligt. Tyvärr är njutningarna betydligt färre än besvikelserna. Ändå går det inte att sluta. Åtminstone inte för mig och inte heller för miljarder andra som följer sina favoritlag. Även om jag har svårt att tycka synd om en del storklubbars supportrar inser jag att det gör ont, även för dem.
På många sätt är det ett slags självbedrägeri. Där hoppet om nästa halvlek, nästa match, nästa säsong, nästa värvning och så vidare hela tiden är som en hägring i öknen. För det är rätt få som kan vara glada och nöjda när bara ett lag vinner eller några få går upp.
Ändå finns man där gång efter annan. Vet inte hur många gånger jag resonerat med mig själv om nu får jag lägga ner. Det håller inte att se det här skitlaget på en dassig stream eller så är man på plats när det ska vara tre säkra poäng och det blir noll.
När jag blev förälder var det givet med medlemskap i min favoritklubb för barnen. Jag har tagit med dem på matcher och kollat på tv, köpt dräkter och på olika sätt försökt underhålla lågan. När de nu passerat myndighetsåldern är det bara att inse; det gick inte att få med dem.
Någon gång när sonen undrade vad League 1 var för någonting där Leeds spelade och han sneglade åt Manchester United och Champions League skakade det till. För i valet mellan att hålla på fel lag och inget lag är det senare definitivt att föredra.
I dag är bägge mina barn kliniskt ointresserade av fotboll. Jag känner igen det från min egen uppväxt där min pappa hade ett stående erbjudande om att få en prenumeration på Tenikens Värld. Han drömde om att jag skulle bli ingenjör och förstå mig på teknik. Mitt intresse var noll, och inte ett enda nummer kom hem till min brevlåda.
På ett sätt är jag glad att mina barn slipper åka till Leeds och se hur man bränner en straff, spelar med en man mer, tar ledningen och ändå förlorar mot Wigan. Eller att köra till Kalmar för att se Bois klappa ihop. Eller till Skövde, Ruddalen, Gamla Ullevi och så vidare.
Visst, de går miste om en del eufori men sparar pengar, kraft och energi. Dessutom slipper de förklara varför de plötsligt tappar humöret. Och varför det ibland är värt att skicka in en slant för att ens klubb ska klara det ständigt återkommande konkurshotet.
Samtidigt är det lite sorgligt att de inte får känna känslan av en vändning och ett sent segermål. Då världen plötsligt känns som en vänligare och trevligare plats. Där alla människor får ett annat skimmer och man själv svävar på moln.
Fortfarande är några av de bästa stunderna i livet när mina lag haft framgångar. En titel. Ett avancemang. En derbytriumf. Det är som om man lyfter och man vill aldrig komma ner igen. Men det är väl så att de känslorna kanske finns i annat i livet och att de hittar dem på andra sätt.
Men jag hoppas fortfarande. Det är därför jag håller i och lurar mig själv om att framgången väntar runt hörnet, även om jag borde veta bättre. Och det går inte att tvinga någon att hålla på lag. Allra minst på Leeds och Landskrona Bois.