Under torsdagen kom uppgifterna om att Leicester beslutat sig för att sparka succétränaren Claudio Ranieri. Trots att klubbledningen bara för några veckor sedan försäkrade att italienaren hade dess förtroende.
I maj så säkrade Leicester Premier League-titeln i något som utan tvekan är tidernas skräll. Då var Ranieri och spelarna enorma hjältar, men efter det har man haft det tungt sportsligt utom i Champions Leagues gruppspel.
När man i onsdags föll med 1-2 i Sevilla i den första åttondelsfinalen så var det ett resultat som var ytterst smickrande för det engelska mästarlaget. Det spanska laget överlägset och Leicester var några storlekar mindre.
Egentligen är det en helt naturlig reaktion efter den makalösa säsongen i fjol. Då Leicester fick allt att stämma och spelarna överpresterade. Under den pågående säsongen har väldigt lite stämt, och tappet efter N’Golo Kanté har varit tydligt, samtidigt som spelarna underpresterat.
Egentligen hade det varit en överraskning om Leicester hanterat en ny toppstrid efter framgången. Det är komplexare än att det hänger på italienaren som sitter på tränarbänken. Det är en vanlig följd att mästarlag av den överraskande typen får det tufft.
Alla vill ha en del av framgångarna och pengarna eller så vill man byta till ännu större klubbar och löner. Det är inte helt lätt att hålla alla nöjda i det läget. Dessutom ska man hantera helt andra förväntningar och förhoppningar. Ingen lätt ekvation.
Efter att nyheten om Ranieri kom ut i England har det talats om att han tappade omklädningsrummet. En vanlig klyscha när man ska förklara varför en tränare inte lyckas. Kanske var det rätt att han inte hade spelarna, men det är en trend att mästartränaren får gå.
I England visade det sig att av de fem senaste mästartränarna har nu alla lämnat och man kan enbart säga att Alex Fergusons pensionering efter ligatiteln 2013 var väntad. Annars har Mancini, Pellegrini, Mourinho och Ranieri haft tufft året efter titeln.
Tålamodet finns inte längre och det speglar naturligtvis det skifte som fotbollen gått igenom sedan Premier League föddes för 25 år sedan. Det är mer av en industri och med följer en bevakning som saknar motstycke och bara växer och växer.
Klubbarna har dessutom nya ägare som ofta investerat stora summor och de har inte alltid någon större erfarenhet av fotboll. Det finns en risk att de lättare smittas av missnöje från läktare, VIP-lounger, omklädningsrum och i tidningar och tv.
Vi är i dag oerhört snabba att trycka dit epitet som kris efter några förluster. Hur många gånger har man inte talat om kris i Manchester United och tryckt fiaskostämpel på någon eller några av spelarna som José Mourinho värvat? Trots att det är första säsongen och man är med i tre cuper och i kampen om fjärdeplatsen.
Sir Alex Ferguson hade knappast överlevt om han tagit över Manchester United i dagens läge. Visst, man har vunnit oerhört mycket mer, men när han klev in på Old Trafford i november 1986 var inte trycket detsamma. Han överlevde dessutom missnöjet som kom efter tre år utan en titel.
Naturligtvis fanns det en irritation och ilska kring Ferguson bland både fans och i medier men det växte inte lika snabbt och dessutom fanns ett större tålamod i klubbens ledning. Ta bara att klubben redan sparkat två tränare efter Ferguson gick i pension.
Leicester har inte alls samma traditioner och även om man åkt ur FA-cupen, Ligacupen och riskerar att åka ur Champions League så vann man sin grupp i gruppspelet. Det stora problemet är att man ligger i botten av ligan, och det kostade honom jobbet till slut.
Premier League är numera så pengastinn att klubbar knappast har råd att trilla ut. Eller rättare sagt, man är beredd att göra mycket för att hänga kvar. Ingen överraskning att de sex lag som låg längst ner i ligan i januari stod för hälften av värvningarna i det fönstret.
Varje klubb får mellan 150 och 100 miljoner pund – alltså minst en miljard kronor per klubb - under säsongen och det handlar bara om intäkter från tv-rättigheter. Sedan tillkommer naturligtvis andra inkomster och därför gäller det att hänga kvar för att inte riskera att haverera.
För även om man har en fallskärm över tre år på runt 90 miljoner pund är det inte lätt att studsa tillbaka. Dessutom har man en tendens att skicka vidare sina ökande intäkter till spelarna vars löner bara stiger och stiger.
Man kan naturligtvis gnälla och deppa över att Leicesters thailändska ägare dödade den sköna känsla som Claudio Ranieri skapade med Leicester. Han gjorde det omöjliga efter att ha floppat som Greklands förbundskapten. Bara det att han blev framröstad till årets tränare i världen i januari.
Samtidigt är det den verklighet vi lever i och det är svårt att ändra på riktningen. Ingen har något tålamod utan att alla vill ha framgång och då finns ingen respekt för vad man gjort tidigare. Ett löfte om förtroende är inget värt om inte resultaten kommer, och helst direkt.
En önskan hade varit att Claudio Ranieri fick vara kvar, men mekanismerna är inte sådana i fotbollen längre. Kontinuitet handlar om månader snarare än år, och om det är vägen till framgång går att diskutera men under den tiden hinner några ytterligare tränare få sparken.
Det är ett ödets ironi att de senaste fem vinnarna av Premier League lämnat klubbarna som de tog till titeln, men Arsène Wenger som inte lyft en PL-buckla på 13 år är den tränare som suttit längst i engelsk fotboll. Ingen annan tränare i ligasystemet är ens nära hans 20 år.
Närmast i Premier League är Bournemouths Eddie Howe och Burnleys Sean Dyche som bägge suttit dryga fyra år efter att ha fått sina jobb mitt under säsongen 2012-13. Mark Hughes i Stoke och Aitor Karanka i Middlesbrough ligger på dryga tre år. Ja, ni fattar hur det står till.
Kan på många sätt beundra att Arsenal trots ägarskiften insett att den franske managern gjort ett unikt arbete med klubben. Den dag han lämnar eller får gå så står man väl rustad för framtiden med en ny arena, träningsanläggning och en rad titlar.
Samtidigt går det inte att spola tillbaka tiden. Vi lever i den värld vi med ny teknik skapat och det går fruktansvärt snabbt och förändring är det enda givna. Bara att åka med, och vi kan trösta oss med att Claudio Ranieri landar mjukt och minnena från titeln finns kvar.