I min bokhylla står ett verk med rubriken: ”No Glossing Over It - How Football Cheated Leeds United”. Författaren Gary Edwards har i boken gått till botten med hur många gånger Leeds blivit blåst av olika domare, förbund och andra aktörer i fotbollens värld. Det är många gånger.
Omslagsbilden är hämtad från Europacupfinalen 1975 där Peter Lorimers korrekta mål blev bortdömt för offside och Bayern München vann. Naturligtvis finns det en rad av tveksamheter genom åren och jag har givetvis själv blivit upprörd. Samtidigt orkade jag inte läsa klart boken. Jag slog igen den efter ett par kapitel.
Konspirationerna blir för många, helt enkelt. Givetvis finns det exempel genom fotbollshistorien om hur det fuskats och manipulerats för att stoppa ett land, ett lag, en spelare och så vidare. Men jag har svårt att köpa för många konspirationer som är svåra att bevisa. Det är som med morden på Palme och Kennedy och det far i väg i samband som är omöjliga att bevisa, och nu handlar det bara om fotboll.
Ibland har bara en domare en dålig dag. Eller så missar han och de andra två på linjen vad som skedde. I måndagens podcast är Martin Ingvarsson gäst och han var fjärdedomare när Martin Hansson inte såg Thierry Henrys hands mot Irland. Ett misstag. De var helt knäckta efteråt. Men det var ett misstag. Fråga folk i Irland om vad de tror om det?
I början av 2000-talet var Jonas Eriksson inte populär i Landskrona-trakten. Kan inte minnas exakt vilka missar han stod för men ilskan var rejäl. Bois-supportrar var övertygade om att domaren hade något emot klubben och därför dömde mot dem. Straffar. Röda kort. Om det var så? Nej, det går inte att tro att han var ute efter Bois.
Under lång tid har en Blåvitt-supporter jagat mig mejlledes för att han menar att jag skyddar domarna och förbundet som ser till att hans klubb drabbas av domslut (exempelvis straffar) men att 08-klubbarna och Malmö FF helt klarar sig. Och att jag ingår när jag inte avslöjar myglet. Vad svarar man på det?
I veckan fick han ny fart när Stefan Johannessons interna mejl nådde omvärlden efter att Expressen fick tag på det. Det var beviset på att hans teori var korrekt och det är för djävligt att jag skyddar myglet. Jag har ju i alla år hävdat att jag inte tror på konspirationen om att domarna är en grupp som styrs av förbundet och att de agerar i hemlighet.
Under alla år har man som journalist dessutom fått höra om hur fotbollsförbundet gynnat AIK. Klubben och förbundet kamperade ihop på Råsunda under många år. Nu delar man fortsatt hemmaplan och sitter i samma byggnad när Friends Arena. Och en del av höjdarna inom förbundet är AIK:are. Något som inte är så konstigt, fotbollsrörelsen är byggd av fotbollsfolk.
Det är en jakt på rättvisa. Samtidigt är det en rätt fåfäng jakt för den går aldrig riktigt att uppnå. Klart att Juventus eller andra storlag har fördelar om de ställs mot AIK, Blåvitt eller Malmö FF. Likadant är det när MFF, Blåvitt och AIK ställs mot mindre svenska lag. Näringskedjan är sådan.
Det handlar om att det är människor som dömer och styr och de blir påverkade på olika sätt. Publiken. Traditionen. Tränarna. Arenorna. Stora spelare kan sätta domare under tryck. Från Henrik Larsson till Markus Rosenberg. Samtidigt kan säkert både Larsson och Rosenberg hävda att domarna var hårdare mot dem för att markera.
Klart att domarna och systemet ska vara så rättvist som möjligt, men total rättvisa är omöjligt att uppnå. Alltid är någon missnöjd med spelschemat, domarens bostadsort, transferfönstrets placering, domarbasens uttalanden och så vidare.
För några veckor sedan messade en Dif-supporter som jag känner: ”Skattebetalarna i Stockholms kommun bidrar med 4000kr/invånare i kommunen till kommuner ute i landet.....Helsingborg får 10000kr/invånare i bidrag....De har råd att skänka pengar till deras allsvenska fotbollsklubb. Hur fan kan det vara så?”
I sak har han givetvis rätt, även om Helsingborg faktiskt får nästan 11 000 kronor per invånare, enligt SCB. Det är en del av det kommunala utjämningssystemet där Danderyd betalar mest av kommunerna (19484/invånare) och Pajala får mest (31 723/invånare). För att tala fotboll så får Malmö 16 000 kronor per invånare och Göteborg 4000.
Är det då orättvist? Kalmar får nästan 8000 per invånare i bidrag och där köpte kommunen loss arenan för att rädda Kalmar FF från konkurs för en kvarts miljard. Om Kalmar kommun inte fått 291 miljoner kronor om året i utjämning kanske man inte köpt Guldfågeln Arena.
Systemet handlar om något annat, att politikerna vill jämna ut förutsättningar i landet. Har exempelvis södra Sverige kompenserat få råvarorna som man exploaterat i norr? Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen, men inser att den frågan är svårbesvarad.
Hur ska man jämföra klubbars förutsättningar för att sedan börja omfördela rättvist? Hur ska andra föreningar kompenseras för att Skåne-klubbarna har bättre klimat? Eller för att Stockholm har en större folkmängd, fler företag och en starkare ekonomi? När vi börjar vi räkna ifrån om vi ska fördela rättvist med tanke på att vissa haft fördelar för länge sedan, men inte nu.
Hur tar vi in att drivna personer varit skickliga under en viss tid? Från Eric Persson i Malmö FF till Stig Svensson, Stig Nilsson, Gunnar Larsson, Ingvar Wenehed till dagens aktörer Bosse Andersson, Björn Wesström, Niclas Carlnén och Daniel Andersson. Eller släpper vi det?
Trots allt finns det en fördel att vara en allsvensk klubb i Stockholm när hjulen snurrar på snabbt. Publik, sponsorer och annat gör att ekonomin kan växa kvickt om resultaten går rätt väg. Även om man gör ett bra jobb i Borås, Kalmar eller Halmstad så finns ett tak på hur långt man kan växa.
Det är klart att kommuner med idrottslag får pengar från Stockholm. Sedan kan jag inte se att supportrar till AIK, Hammarby och Djurgården ska styra vad pengarna ska gå till. Det är ofta supportrar till storstäders klubbar som påpekar hur ohälsosamt det är när kommunerna gynnar sina lag.
Som Leksand i ishockey eller nu Helsingborg och HIF. På kort sikt är det knappast bra för kommunerna med tomma arenor efter konkurser och på lång sikt skulle det ge ännu mer tryck på utjämningssystemet. Det är upp till kommunerna själva hur de vill göra.
Vissa kommuner anser att en idrottsklubb är viktig för staden av olika skäl. Allt från att få fart på den lokala ekonomin till att vara hyresgäst i arenan och fylla en rad sociala funktioner måste det vara upp till kommunen. Fotbollens ekonomiska regelverk får väl ta in en parameter om kommunalt stöd om det är ett så stort problem.
För mig är det betydligt allvarligare att idrotten i stort får för lite stöd från stat, kommun och regioner. Man behöver mer pengar för att man fyller en viktig funktion i samhället och har misslyckats med att få staten att förstå det till fullo.
Livet är ett lotteri. Tyvärr. Jag hade en fruktansvärd tur som föddes i ett fredligt Sverige. Dessutom hade jag bra förutsättningar när jag växte upp i Lund. Det får jag aldrig glömma och det är klart att jag är för ett samhälle som försöker ge alla bättre förutsättningar. Att sträva mot rättvisa.
I fotbollens värld får deltagarna nog acceptera mycket av förutsättningarna och gör det bästa utav det som finns. Vilket också är en del av charmen. Det finns mängder av exempel på klubbar och människor som trotsat begränsningar eller fel domare och ändå lyckats. Ibland blir fokus på orättvisan bara ett sätt att fly undan det jobbiga i att man inte vann matchen eller titeln.