I veckan kom beskedet att IFK Göteborg stänger ner kring Benjamin Nygren och stoppar intervjuer. Den 17-årige talangen måste skyddas. Det går givetvis att förstå, men det är också en trend i fotbollens värld att beskydda, begränsa och beskära.
Det var likadant när Alexander Isak slog igenom i AIK. Även han gjorde väldigt få och väl utvalda intervjuer. Delvis för att inte utsätta en oerfaren person för trycket, men delvis också för att kunna behålla historien på egen hand.
I takt med tiden så vill alla äga sina egna historier. Förbund. Klubbar. Ligor. Spelare. Tränare. Till och med journalister. En PR-person som jag träffade i samband med bokplaner sa att hen ogillade att jobba med journalister inför boksläpp. Skälet: de ville ge minst intervjuer.
Kan egentligen inte klandra någon. Det är bara att konstatera att världen förändras och att det är bara att åka med eller att kliva av. Det var ett nyttigt samtal med Guardians fotbollschef Marcus Christenson om klimatet i England, lyssna på podden här, och inse att man måste hitta andra vägar.
Inte så att det handlar om att ge upp utan mer bara leta efter andra vägar och möjligheter. För det är inte alltid så att de bästa intervjuerna sker via klubbens egen tv eller via ett skoföretag eller annan intressent som vill få ut sitt budskap. Samtidigt som det givetvis kan vara givande.
Om ni minns Rikard Norlings tvekan kring bilder som vi på C More visade från omklädningsrummet när han blev arg på spelarna, så är det ett tidens tecken att man även ser klubbens egen fotograf på bilderna. Redo att dokumentera det som sker, även om det givetvis redigeras och fixas till.
I dagsläget vill man ofta dokumentera det som sker med laget. Vi kan se dokumentärer om franska landslagets väg till VM-guldet, om Manchester Citys väg till Premier League-titeln. Även om vi får häftiga scener och en känsla av närhet är det något som saknas för min del.
Undantaget är ”Sunderland Til I Die” där det är så uppenbart att filmskaparna fick tillgång till en typ av film – klubben ska tillbaka till Premier League – men istället skildrar sönderfallet. Naturligtvis är det också redigerat, men det är ändå mer äkta och nära än det mesta annat som skickas ut på alla möjliga plattformar.
Men kulturen att kunna styra slutprodukten är verkligen etablerad. Ofta när jag är i kontakt med spelare eller ledare med intervjuförfrågningar kommer det önskemål om vissa frågor eller att ta del av alla frågor i förväg. Eller så vill man stryka svar i efterhand för att de inte blev bra. Eller så vill man se materialet innan det går ut.
Något som givetvis går att hantera. Sedan är det skillnad på om jag intervjuar SvFF-basen Karl-Erik Nilsson som har stor makt och påverkan och en spelare i landslaget eller i klubblaget. De har i min värld olika rätt till påverkan och insyn. Samtidigt kan man inte heller bortse från att även spelare i form av förebilder har en makt och påverkan. Därför kanske frågor måste ställas oavsett.
Men efter en lång tid i den här världen där allt ska läggas tillrätta och kontrolleras kan jag längta efter en Ulf Lundell i fotbollens värld. Eller en Lars Norén. Eller varför inte en Carina Rydberg. En Maja Lundgren. En Lena Andersson. Som alla på olika vis gett en mer osminkad bild av verkligheten, och det utan så mycket ängslighet.
Ulf Lundell kommer inom kort med en fortsättning på sin bok ”Vardagar” som kom förra året och som jag slukade. Han var inte direkt snäll mot andra i boken men inte heller mot sig själv i det som är en slags dagbok från tillvaron på Österlen. Det var stark läsning och inte så mycket bitter gammal gubbe.
Eller ta Carina Rydbergs bok ”Den högsta kasten” som skakade om i huvudstaden när den kom ut för drygt 20 år sedan. En slags nyckelroman där hon gick ganska hårt åt en del personer och det var hyfsat lätt att känna igen dem och orientera sig i den världen. Magisk läsning.
Dramatikern Lars Norén har gjort likt Ulf Lundell och gett ut sina dagböcker som är allt annat än att stryka medhårs. Herregud, det är ångest sida upp och sida ner och passningarna går åt alla håll. Framför allt framstår inte Norén som särskilt sympatisk vilket stärker boken.
Tror att alla inser att fotbollsvärlden är långt ifrån den tillrättalagda bild som man vill signalera utåt. Där härskar snarare en tystnadskultur som påminner om den som omgett Svenska Akademien eller Dramaten för att ta två aktuella institutioner. Jag längtar efter Matilda Gustavssons bok om hennes avslöjande som skakade om kulturvärlden.
Det här med att vad som sker i omklädningsrummet stannar i omklädningsrummet stämmer lika väl på styrelserummet och alla steg däremellan. Det var så uppfriskande med Zlatans bok från 2011 att han helt struntade i det och öppnade på dörren.
Är övertygad om att en större öppenhet på många sätt berikat fotbollsvärlden. Så att vi fått ta del av en ny slags verklighet snarare än något tillrättalagt som ska passa sponsorer, styrelse och andra intressenter.