De 24 landslagen har anlänt till Frankrike och från hela Europa väller det in fans. Man tror att totalt åtta miljoner människor ska ta sig till EM-slutspelet i fotboll som nu är utökat med ytterligare åtta länder.
Nu väntar en månad med fotboll och runt om i världen – tv-rättigheterna är sålda runt hela globen – är det miljontals människor som kommer följa 552 spelare i 51 matcher. De ska göra upp om äran att lyfta pokalen som är döpt efter fransmannen som var en av grundarna av EM.
För ett drygt halvår sedan tvekade jag över om det ens skulle bli ett EM-slutspel. Är det värt riskerna i en alltmer hårdnande värld? Där attentaten i Paris i november i fjol och i Bryssel i vår påmint om att vi har viktigare saker att ta hand om än kampen om en boll.
Lägg till flyktingkrisen som framför allt är en följd av oroligheterna i Syrien och som utsatt människor för brutalt lidande och ovärdigt leverne under sin flykt. Dessutom har den satt både länder och den politiska delen av Europa under kraftfullt tryck.
Ska man då spela ett EM i fotboll? Bränna miljarder på säkerhet för att kunna spela och titta på fotboll? Är det inte väl mycket av cirkus och bröd för folket? Förstår invändningarna att det kanske inte är det som borde vara i fokus när världen ser ut så här.
Inte sällan heter det att man åker till Frankrike för att stå upp och visa att man inte viker sig för terrorn. Det är på många sätt en vacker tanke, men vem vill verkligen offra sitt liv för ett mästerskap i fotboll? Rätt få, om ens någon.
Samtidigt måste showen rulla på, så krasst är det. Investeringarna är monumentala och det finns för mycket att förlora för alldeles för många för att ställa in. Hur allvarliga diskussionerna om det varit lär vi först få reda på i efterhand.
Kanske är ett EM vad vi behöver i dessa tider? Något underhållande och engagerande som får folk att samlas och kanske förenas. För det är en av idrottens styrka att man kan ena människor, även om fotbollen har baksidor just där.
För 18 år sedan vann Frankrike VM-finalen på nybyggda Stade de France i Saint Denis utanför Paris. Man slog Brasilien med 3-0 och det hette att landslaget hade enat landet och visat att hudfärg och ursprung inte spelade någon roll.
Rätt många år efter VM 1998 lyfte man upp det franska landslaget som ett lysande exempel på idrottens enande kraft, men verkligheten har hunnit i kapp den bilden. Och kört om den ganska rejält.
Inte bara det franska samhället har problem med rasism utan även den franska fotbollen. Sedan är det naturligtvis inte bara Frankrike som drabbats av det, utan det har de senaste 18 åren spridit sig över stora delar av världen.
Även om jag skulle vilja separera fotbollen och politiken så går det inte. De sitter fast i varandra och ingen kommer loss, vare sig man vill eller ej. Däremot kan man välja att försöka fokusera på fotbollens positiva kraft i integration och nationell samling.
Fast vi får inte låta oss duperas av ett en idrottslig framgång skulle kunna förändra så mycket av ett samhälle. För efter en månad med fest så är det måndag igen och om man saknar jobb, utbildning och andra väsentligheter tröstar ingen pokal.
Ganska ofta får jag frågan om vem som vinner Allsvenskan, Premier League eller EM i fotboll beroende på vad som är aktuella. Det är sällan jag svarar IFK Norrköping, Leicester och Danmark eller Grekland.
Efter att ha tröskat mig igenom hela EM-slutspelets 51 matcher kommer jag fram till att Frankrike vinner EM-finalen mot Spanien. De andra två semifinallagen är Tyskland och Ryssland och det sistnämnda är ett skrällag.
Sverige då? Tvåa i gruppen efter Belgien trots enbart ett kryss mot Irland men 2-1 mot Italien och 1-1 mot belgarna ger en andraplats. Italien får nöja sig med en tredjeplats i grupp E.
I åttondelsfinalen väntar Österrike som vunnit grupp F före Portugal och Island och denna gång vinner Hamréns landslag och tar revansch för utspelningen på Friends Arena. Dock blir ryssarna för svåra i kvartsfinalen.
Att gå igenom match för match och få fram åttondelsfinaler och sedan tippa hela vägen till fram till Stade de France är rätt roligt. Men det är inte svårt att inse att det finns rätt många minor på vägen, och det är en kombination av sannolikhet och känsla.
Om det är rätt? Ja, jag hade inte satt mina PPM-pengar på det, då är risken för hög och avkastningen för låg. Istället hade jag letat efter ett Grekland eller ett Danmark som likt Leicester kan överraska. Om det är Sverige? Betydligt större under har skett.