Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

LUNDHS KRÖNIKA
4v

Lundh: Ge oss en klassiker på San Siro

MILANO. VM i Ryssland är nära för Sverige, men ändå långt borta.
Minst 90 minuter återstår på San Siro.
Om man slår ut Italien är det inte bara osannolikt – utan även en insats som gör ett rejält avtryck i den svenska fotbollshistorien.

Dimmigt. Grått. Fuktigt. Och både kallt och rått. Milano är inte direkt inbjudande i mitten november, som skånsk vinter ungefär. Men det är givet att när man i kväll tänder elljusen kring planen på San Siro inför en avgörande match om en plats i VM finns det inget ställe i världen som lockar mer.

Har haft förmånen att få följa Sverige både som supporter och journalist och uppleva avgöranden som sitter etsade i huvudet. Som oktoberkvällen i Chorzow 1989. Då vi var några hundra svenska fans på läktarna på en gigantisk betongläktare i södra Polen och alla fick vi uppleva hur Olle Nordins landslag tog Sverige till ett första VM på tolv år efter 2-0.

Eller när Sverige under Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck i VM-kvalet till Japan och Sydkorea fick se underläge 0-1 bli till seger 2-1 borta mot Turkiet under en magisk kväll i Istanbul. Henrik Larsson fixade 1-1 på nick i den 88:e minuten och på tilläggstid kastade sig Andreas Andersson och styrde in 2-1 med huvudet.

Bilderna på en galet glad Tommy Söderberg glömmer jag aldrig. Han bara sprang runt och skrek och hade i det närmaste tappat förståndet i lycka. Ta bara att han och Lagerbäck släppte in oss journalister i omklädningsrummet för att skildra segerscenerna och snacka med dem och spelarna. Då fattar ni hur galet glada de var.

Samtidigt går det inte att förtränga kvällar som när Cristiano Ronaldo gjorde som han ville på Friends Arena när Sverige fått känning av Brasilien-VM. Eller när Danmark sänkte Lagerbäcks tanke på Sydafrika-VM och såg till att han blev av med jobbet. För att inte ta VM-kvalet till Mexiko 1986, då Sverige föll samman och sedan med tårar i ögonen lyssnade hur Västtyskland föll mot Portugal.

Måndag kväll ska två lag gå ut till ett avgörande på San Siro efter att ha levt i ett VM-kval sedan förra hösten och spelat elva matcher. När väl den spanske domaren Antonio Mateu Lahoz blåser slutsignalen är ett gäng spelare i en eufori som inte går att beskriva. För de andra är det över och adjö och sommaren 2018 blir semester och VM på tv. Den tyngden vill jag knappt tänka på.

Egentligen är det helt osannolikt att Sverige kliver in på San Siro och har ett svagt VM-grepp efter 1-0 i första playoffmatchen på Friends Arena. Vilket också innebär att det kommer att svida ännu mer om italienarna infriar favoritskapet och förlänger sin svit av deltagande i alla VM-slutspel sedan 1962. Även om Italien är svagare än tidigare så ska man vinna detta.

Det är bara drygt 14 månader sedan den internationellt rätt oprövade Janne Andersson skrapade ihop resterna av det svenska landslaget som tidigare på sommaren havererat i EM. Borta var inte bara Erik Hamrén utan även pjäser som Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström, Andreas Isaksson och en del andra. Under en vecka skulle Andersson få ihop ett lag inför ett VM-kval mot Holland.

Premiären slutade 1-1 och det var onekligen en del tur när holländarna fick ett mål underkänt men även Robin Olsen hjälpte till med storspel. Därefter har bara tron på att landslaget ska kunna uträtta något vuxit. Det känner man när man pratar med både spelare och ledare.

Jag kan inte sluta fascineras av ett landslag med spelare från en del bänkar runt om i Europa men även Danmark, Grekland, Skottland, Ryssland, engelska andraligan och Förenade Arabemiraten har tagit sig hela vägen fram till 90 minuter från VM. Okej, Emil Forsberg spelar Champions League precis som Victor Nilsson Lindelöf, men det är inte stjärnspäckat.

Var slarvig i fredags och använde det slitna ordet ”bragd” efter Sveriges 1-0 seger och hamnade i en del diskussioner om det. Kan verkligen erkänna att jag hade fel. En bragd är det först om Sverige når VM, men ger mig inte när det handlar om ett det är ett rätt mediokert spelarmaterial som blivit ett starkt landslag.

Ta bara truppen till VM 1994 som förvisso bestod av många allsvenska spelare, men det var  mest från ett IFK Göteborg som skulle vinna sin grupp i Champions League före Manchester United, Galatasaray och Barcelona och nära slå ut Bayern München i kvartsfinalen. Lägg till spelar som då tillhörde en hel del topplag i dåtidens Europa som var annorlunda med begräsningar på utländska spelare.

Janne Andersson och Peter Wettergren har trots allt använt sig av en hel del spelare som aldrig riktigt lyckats i landslaget och som få trodde skulle ha avgörande roller. Och där ett fåtal har tongivande roller i stora lag. Nu är man väldigt nära ett VM i Ryssland. Något få kan ha trott på, tror inte ens att spelarna eller ledarna i Sverige trodde på det.

Sverige har hela tiden haft inställningen att man har allt att vinna och egentligen inget att förlora mot Italien. Något som var tydligt på den sista svenska presskonferensen där Janne Andersson och Andreas Granqvist var lugna och predikade tron på sitt spel och väldigt lite fokus på Italien. Ångesten var långt borta.

På den italienska sidan var det annat, där har det svängt från torsdagens kostympromenad på Friends Arena och en presskonferens med löften om att Italien redan var VM-klart. Under söndagens presskonferens var förbundskapten Ventura betydligt modestare och signalerade inte alls samma säkerhet.

Att Gianluigi Buffon vände sig till de italienska fansen med en vädjan om att inte bua eller vissla om man inte övertygar och dessutom struntar i spelarnas klubbtillhörighet var ganska talande. Ångesten över att missa VM finns där, den är verklig, men nu har man 90 minuter på att ställa allt till rätta.

Rätt fascinerande att det italienska fotbollsförbundet ordförande Carlo Tavecchio i helgen ringde Fifa-basen Gianni Infantino för att klaga på domaren från i fredags. Givetvis är det främst för att sätta tryck på den spanske domaren Antonio Mateu Lahoz och det bara att hoppas att han tar det på rätt sätt. Och att det till och med slår mot dem som sätter tryck på domaren.

Naturligtvis fattar jag att de flesta i världen vill ha Italien i VM. De fyrfaldiga världsmästarna är ett klassiskt landslag som ska finnas där och det är något allt från tv-bolag, sponsorer och andra vill se. Om det spelar en roll? Givetvis är det också en faktor, sådan är världen, och hemma på San Siro är det lättare att få domslut med sig. 

Sverige har mött Italien på den klassiska arenan i Milano tre gånger genom åren. Ännu inget svenskt mål och totalt 0-6 över tre förluster men två var tidigt på 1970-talen och en var 1984. Bara en av matcherna var en tävlingsmatch, ett EM-kval, och den slutade 3-0 till Italien… Å andra sidan är inte San Siro den bästa arenan för Italiens landslag.

Då är då och nu är nu, säger Janne Andersson alltid. Även om fotbollsmatcher lever ett eget liv är det fascinerande hur ofta historien sitter i. Fast det är klart att Sverige är styrkt av sin första halvlek på Friends Arena, att man vann och att man höll nollan. Och man har tron på att man kan ta sig till Ryssland.

Publicerad 2017-11-13 kl 19:02

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER