Efter att ett gäng poliser i Minneapolis brutalt tagit livet av George Floyd i samband med ett ingripande har reaktionerna varit kraftfulla. Runt om hela världen har fördömanden och protester följt. Väldigt många tar ställning mot rasism och det är givetvis bra.
Förhoppningen är att det leder till något mer och beständigt när det handlar om rasism som finns över hela världen, men kan se olika ut. Även om det givetvis är annorlunda i USA så kan ingen tro att det inte existerar i Sverige. Den är synlig hela vägen upp i riksdagen. Ska inte ge mig in på teorier om varför och hur, konstaterar bara att det är så.
Hösten 1983 var jag utbytesstudent i den lilla staden Elmira i delstaten New York. En klassisk arbetarstad som då börjat känna av förändringar som sedermera lett till att de två största arbetsgivarna är två fängelser, bägge högsäkerhetsfängelser. Då kändes den hyfsat välmående och jag gick på en av två stora skolor.
Första dagen på Elmira Free Academy gick jag för att käka lunch och tog min bricka och svängde in i en av två matsalar. Först efter ett tag funderade jag på varför jag var den enda vita personen som satt och käkade där. Så såg det inte ut i klassrummen, där jag upplevde att det var rätt blandat. Det visade sig att svarta åt i en matsal och vita i en annan.
Som svensk gick det givetvis att glida mellan de olika världarna utan några problem, men det överraskade mig hur uppdelat det var i en miljö där en majoritet hade det rätt okej. Ekonomiska skillnader mellan familjer och ungdomar fanns givetvis, men det är långt i från hur det är i dag. Ändå fanns segregationen.
Därför är det knappast underligt att det kokar över en del när människor protesterar mot vad som skedde i Minneapolis och framför allt vad det symboliserar. Inte minst för svarta som varit utsatta för polisbrutaliteten under lång tid. Det vore fel att ifrågasätta reaktionerna, sedan är det givetvis så att man aldrig kan stödja våld.
Minns hur jag och två kompisar överlagt körde för fort i USA och hade varit jagade i en timme av polisen när vi blev stoppade. Han som körde hörde inte hur polisen skrek ”Hands on your head” och böjde sig mot handskfacket. Vi hade en oerhörd tur att polisen inte sköt, de stod på varsin sida med vapen riktade mot oss. Spelade vår vithet en roll där?
I USA har idrotten alltid spelat en roll i politiken. Under OS 1968 sträckte John Carlos och Tommie Smith nävarna i luften med svarta handskar. Något som ledde till skandal och det hette att de hade skändat flaggan. Det har inte tagit slut och på senare år har NFL-stjärnan Colin Kaepernick blivit bannlyst för att han i protest mot polisbrutalitet gått ner på knä.
Efter övergreppen som ledde till George Floyds död har fotbollen i Europa blivit en given plats att protestera. Från budskap vid mål i Bundesliga till sociala medier och där alla från klubbar till stjärnor markerat. Gillar verkligen att många utnyttjar sina plattformar, för det är klart att det har ett genomslag.
Alla räknade med att spelarna som firat mål med ställningstaganden skulle bli straffade. Men först gick det tyska förbundet ut och slog fast att så inte var fallet och Fifa följde efter. Fifa-basen Gianni Infantino slog fast att handlandet från Jadon Sancho o Co ska applåderas och inte bestraffas.
Låter ju underbart, men för mig är Infantino tiderns opportunist. Har tappat räkningen på hur många gånger han träffat Donald Trump och en av gångerna gav han USA:s president ett rött kort som han kunde ge journalisterna. Eller när han njöt mellan Saudiarabiens Mohammed Bin Salman och Vladimir Putin i samband med VM-invigningen 2018. Nej, Infantino får kappan att framstå som i princip ovändbar i kastvindar.
Kommer Infantino att jubla och applådera när spelarna under VM i Qatar protesterar mot hur det lilla emiratet behandlar gästarbetare? För det är väl i princip alla överens om. Jo, tjenare. På ett sätt är det givetvis positivt att Fifa inte straffar spelarna, men det enda som kan ge trovärdighet är att ta bort regeln helt.
I frågan om rasism borde det vara glasklart men även nu rasar en debatt om vad och hur som gör en trött. Politik är komplicerat och det finns så många exempel där Fifa agerat och straffat fall som i min värld är tveksamma. Och där nationsförbund följt efter. Straffen kommer snabbare än man hinner reagera, för fotbollen är livrädd för politik.
Är det rätt att straffa spelare som firar mål med den albanska örnen? Ja, Fifa gör det. Är det rätt att straffa Pep Guardiola för att han med ett gult band stöttade katalansk frihet? Ja, det gjorde engelska FA. Är det rätt att bötfälla Örgryte för en manifestation för Dawit Isaak? Ja, det tyckte SvFF men styrelsen ändrade sig efter rejäla protester.
Det finns ett gäng till exempel som visar att Fifa-basen Gianni Infantino öppnade en dörr till en enda väg: att ta bort straff för politiska aktioner på plan. Sedan kommer inte hans vänner i Saudiarabien, Kina och en rad andra länder att uppskatta det. Vilket talar för att vi får leva med Infantinos dubbelmoral kring vad som är rätt och fel.