När slutsignalen gick i VM-kvalet mellan Sverige och Spanien kom så var sex av de elva svenskarna på plan från truppen som vann guldet i U21-EM för sex år sedan. Lägg till att Emil Krafth och Viktor Claesson var med och kvalade in till mästerskapet, men missade det av olika skäl.
De flesta fotbollsintresserade minns väl tillbaka till sommaren 2015. Då Håkan Ericson ledde ett talangfullt svenskt landslag som hanterat en tuff grupp och via playoff mot Frankrike nått mästerskapet i Tjeckien. Väl på plats hade man ingen respekt mot namnkunnigare motstånd.
Först sänkte man Italien och överlevde till semifinal efter en sen kvittering mot Portugal. Enda plumpen var mot Gareth Southgates England som åkte ut. I semifinal väntade ett starkt Danmark men Sverige fullkomligt krossade det som klassades som det bästa danska U21-landslaget genom tiderna.
Inte många gav Sverige någon stor chans mot Portugal i finalen men efter 120 mållösa minuter blev det straffar inför närmare 19 000 åskådare varav många var tillresta svenskar. Målvakten Patrik Carlgren tog två straffar och blev hjälte när Sverige vann.
Scenerna från Kungsträdgården i Stockholm när 25 000 tog emot U21-landslaget var magiska. Det var ett landslag som andades hopp och tro om en annan fotboll än den klassiska svenska där det är fokus på hårt jobb, försiktighet och försvarsspel. De ingredienserna fanns också, men det var en öppnare fotboll.
Om ni känner igen rubriken så har jag lånat den från Erik Nivas bok från 2016: Känner ni vibbarna? : fotbollen och det nya Sverige. Där han bland annat skrev om fotbollens kraft som integrationsmotor och där John Guidetti som då var en symbol för U21-mästarna satt på omslaget.
Det var ett nytt landslag som symboliserade ett nytt Sverige och en ny fotboll. Det var ett landslag som speglade ett land som förändrats och där man hämtade styrka i en brokig skara ambitiösa spelare med andra erfarenheter som hade ett gemensamt mål. De lyckades och det fanns något hoppfullt i det.
Självklart har flera av spelarna tagit kliv upp i A-landslaget och etablerat sig, men det var annorlunda i VM-kvalet mot Spanien. Nu var Victor Nilsson Lindelöf lagkapten och han ledde sitt landslag med pondus. Runt om kring sig i backlinjen hade han idel U21-spelare: Krafth, Helander och Augustinsson.
Klart att Sebastian Larsson, Marcus Berg och Andreas Granqvist varit starka ledare och som satt sin prägel på landslaget. Ibland behöver en del av de äldre flytta på sig för att man ska kunna växa. Det var vad som skedde mot Spanien, åtminstone var det känslan som jag fick från läktaren.
Om man ser till Danmarks, Englands, Italiens och Portugals framgångsrika A-landslag är en hel del av spelarna från U21-EM 2015. Från Harry Kane och John Stones till Bernardo Silva, Jannik Vestergard, Andreas Christensen, Pierre-Emile Höjbjerg och några stycken i Italiens EM-vinnande trupp. Klivet upp till seniorlandslag är inte lätt, men många har gjort resan här.
Inte sällan sätter man stort hopp till olika generationer som når framgångar och en del gör avtryck. De som spelade U21-EM 1998 under Tommy Söderberg hade senare stora framgångar på högre nivå: Anders Svensson, Fredrik Ljungberg, Erik Edman, Olof Mellberg, Daniel Andersson.
Även generationen som blev fyra i U21-EM 2004 innehöll en del profiler som Johan Elmander, Markus Rosenberg, John Alvbåge, Mikael Antonsson, Mikael Dorsin och Alexander Farnerud. Ändå var Kim Källström, Andreas Isaksson och Zlatan Ibrahimovic inte med på U21-EM i Tyskland utan på EM i Portugal en fotbollsspäckad sommar.
Janne Anderssons landslag har sedan 2016 hämtat en hel del kraft från spelare som var med i U21-EM 2009 på hemmaplan. Ola Toivonen, Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson och Gustav Svensson. Nu är bara Martin Olsson och Kristoffer Nordfeldt kvar i det svenska A-landslaget. Istället är det en del andra spelare, och rätt många har erfarenheten från 2015.
De spelare som var med och vann EM-guld i Prag med U21-landslaget bär erfarenheten av att ha vunnit en titel med sig. Att det finns en möjlighet och en tro som kan ledas över till framgång. Lägg till det en yngre generation av spelare likt Dejan Kulusevski och Alexander Isak som garanterat följde mästerskapet 2015. Där de fick ett nytt Sverige som tog plats och gick in i en turnering med andra ambitioner.