Ännu har ingen engelsk tränare vunnit Premier League. En rad britter har hissat pokalen men senaste engelsman som tränade ett mästarlag i England var Howard Wilkinson. Han tog Leeds United till titeln 1992 jag minns det som i går och det var sista säsongen innan Premier League tog över.
Det är inte ovanligt att engelska tränare gnäller över att de inte får några chanser när den alltmer internationella Premier League ofta plockar de bästa från andra länder än just England. Spanskt, tyskt, italienskt, portugisiskt och nederländskt. En och annan skotte finns där också.
Bryter Graham Potter trenden och vinner ligan med Chelsea? Efter att London-klubbens nya ägare tröttnade på Thomas Tuchel och skickade honom sju matcher in på säsongen vände man blicken mot Brightons manager som tagit klubben till de högsta höjder man varit på i både poäng och placering.
Kanske är Brighton Englands mest välskötta klubb? Kanske i kombination med Brentford? Klubbar som drivs av två tidigare vänner och kollegor som sedermera blev ovänner. Tony Bloom som äger Brighton drog in stora pengar på spel och har därefter glidit in på entreprenörskap och köpte till slut sin favoritklubb.
En gång i tiden anställde Bloom en ung fysiker från Oxford United som var matteintresserad. Matthew Benham har aldrig varit spelintresserad men kunde räkna och efter ett antal år hos Bloom startade han eget. De forna kollegorna möttes i rätten och har aldrig varit vänner efter det. Benham köpte inte bara Brentford utan äger även Midtjylland.
Tony Bloom har precis som Benhman skapat en klubb som inte gör som de flesta andra och det har varit framgångsrikt. Bland annat anställde Bloom Dan Ashworth från engelska FA och han hade innan dess varit framgångsrik när han ledde West Bromwich. Och tillsammans identifierade Ashworth och Bloom en manager i Graham Potter efter en säsong i Swansea.
I maj 2019 fick Graham Potter tar över Brighton och skrev ett fyraårsavtal. Redan efter sex månader förlängde klubben med engelsmannen som då skrev kontrakt till 2025 och det var tydligt utstakat i kontraktet vad det skulle kosta att köpa loss engelsmannen. För precis som kring spelare är Brighton-ledningen medveten om sin plats i näringskedjan.
En klubb som på senare år fått se Marc Cucurella, Yves Bissouma, Neal Maupay, Ben White och Dan Burn flytta i utbyte mot närmare två miljarder kronor har också sett hur Newcastle United plocka Dan Ashworth. Nu var det Chelseas ägare som klev in och köpte loss Potter och delar av hans tränarstab som tar över en klubb som är något helt annat.
Det är svårt att fatta att en tränare som ledde Östersund i allsvenskan så sent som sommaren 2018 nu tar över Chelsea som vann Champions League våren 2021. En klubb som bytte ägare för närmare 30 miljarder kronor i våras och där ägarna skickat in närmare tre miljarder kronor för nyförvärv bara i sommar.
Hur sannolikt är det att någon av allsvenskans nuvarande tränare är i Premier League om fyra år? Roy Hodgson är en annan som fick starta sin karriär i Sverige och sedan gick hela vägen till inte bara Premier League utan även förbundskapten för England. Rätt otroligt att vägen gick via Sverige, men både Potter och Hodgson visade mod när de tog en annan väg istället för att gnälla om uteblivna möjligheter.
Klart att Potter har hjälp att vara britt när han fick chansen i Swansea men utan framgångarna i Östersund och framför allt när han tog laget till Europa Leagues sextondelsfinal mot Arsenal. Där en radda storlag fälldes av Östersund som knappast bestod av några större stjärnor. Utan det var uppenbart att Potters metoder gav resultat på planen.
Fusket då? Ja, jag fattar att det kommer invändningar från bägge sidor av ÖFK-turerna. Både de som påpekar det ekonomiska fusket - läs Linda Hedenljungs bok Faktura luft för att se helheten - och som påpekar att allt inte var ekonomiskt fusk utan faktiskt något verkligt och vackert.
Numera är det väl nästan en klyscha att tala om två tankar i huvudet samtidigt, men det kanske till och med krävs fler än så kring ÖFK, Graham Potter och Daniel Kindberg. Och det är uppenbart att Potter är en oerhört skicklig tränare som kan få spelare att växa, att tro på hans idéer och inte är beroende av dyra värvningar.
Klart att det i viss mån är en saga som riskerar att dö när Chelsea-miljardärerna stormar in och köper loss Graham Potter. Det kan vara svårt att tacka nej. Inte bara för att ett femårskontrakt med Chelsea förändrar livet för inte bara Potter utan även hans barn och andra kring honom, utan även för de sportsliga möjligheterna.
Tyvärr är det inte ovanligt att höra spelare och tränare i efterhand förklara vad som gick snett i samband med ett klubbskifte. Det blev inte alls som utlovat. I den nykära processen när en klubb vill övertyga någon att skriva på regnar det inte sällan löften som inte håller i verkligheten.
Frågan är hur Chelseas jakt på framgångar 17 riktiga titlar sedan Abramovitj köpte klubben 2003 - går ihop med Graham Potters arbete som bygger mer på långsiktighet? Där han ofta släppt etablerade stjärnspelare och fortsatt med någon annan talang eller billig rekrytering. Nu väntar en ny verklighet.
Såg Brighton-supportrar som beskrev skiftet som att bli dumpad av en kärlekspartner som antagligen var för bra för en själv och nu skiftat till en mer gangsterliknande typ. Det går verkligen att köpa den smärtsamma beskrivningen och det är svårt att värja sig för de flesta mot näringskedjorna inneboende kraft.
Ändå är det oerhört spännande att se en tränare som på många sätt kommit fram i svensk fotbollsmylla på kort tid nå de finaste arenorna och nu få resurser att växla upp. Bär hans filosofi? Taktiken? Träningen? Och framför allt ledarskapet för en annan typ av stjärnor och spelare?
Nej, jag tror inte det blir någon kultursatning. När jag poddintervjuade Potter våren 2016 var han rak om att det funkade i Östersund men det fanns absolut ingen garanti i andra miljöer. Utan att på något sätt ifrågasätta att de dansade eller skrev ihop var det tydligt att det inte skulle följa med honom om det blev ett skifte uppåt i klubbarnas hierarki.