Under 2000-talet har Svenska Fotbollförbundet delat ut 16 SM-guld till segrande klubbar. Spridningen bland vinnarna har varit rejäl, det är tio klubbar som vunnit - den högsta noteringen i Europa visar Fotbollskanalens granskning.
Runt om i ligorna i Europa är snittet närmare hälften så många vinnare, och allt talar för att det kommer att bestå. För i en värld där de rika klubbarna blivit rika och Platini o Co via Financial Fair Play satt stopp för stora kapitalflöden.
Det går nämligen inte att komma ifrån att satsningar som gjorts i Paris SG, Manchester City och Chelsea inneburit att det flödat in pengar i systemet, och även letat sig neråt. Nu blir det i princip omöjligt att köpa sig in på en högre nivå.
Nej, det är inte så att pengarna direkt hamnat i Sverige men det är givet att giganternas spelarköp i Portugal, Holland och så vidare lett till att klubbar till slut letat i Allsvenskan. Ja, i den rådande näringskedjan så landade en del resurser även i svenska klubbar.
Däremot är det så att den svenska modellen är svårsnurrad. Klubbar går från god ekonomi till kris över några säsonger och det är inte någon av dagens toppklubbar som inte haft någon ekonomisk kris under 2000-talet.
AIK, Djurgården, Blåvitt, Malmö FF, Helsingborg, Norrköping och Hammarby har alla en eller flera gånger balanserat på konkursens rand under 2000-talet. Att sedan de flesta klubbar alltid överlever likt bankerna kanske bidrar till att de inte lär sig.
Osäkerheten kring ekonomin och driften har en framsida i att det är möjligt att resa sig rätt snabbt, och att det fram till Malmö FF:s Champions League-äventyr alltid varit möjligt att inte bara hämta in ett försprång utan även gå förbi.
Det ger en öppen tävlingsbalans. Lägg till att av de klubbar som vunnit under 2000-talet har fyra varit nere och vänt i Superettan under samma period och därefter tagit SM-guld, och i Halmstad och Hammarbys fall har man efter SM-guld trillat ner.
I svensk elitfotboll är det uppenbarligen en rejäl rörelse i bägge riktningar. Något år i Superettan innebär inte att man inte kan bli ett topplag och vinna SM-guld några år senare. Det är hoppingivande för alla, och kanske skrämmande, men man ser nog mest möjligheterna som supporter.
Vad som lett till Allsvenskans popularitet går givetvis att diskutera. Det är många som vill ta åt sig äran och dessutom är det svårt att peka ut exakta punkter när det började. Klart är att fansen och deras läktarkultur spelat en stor roll under framväxten.
Är rätt övertygad om att jämnheten är positiv för att få många att känna att det kan bli framgångar och det eldar på på draget. Det är svårare att få en hel liga att lyfta när man sitter fast i en verklighet där det är två eller tre klubbar som vinner år efter år.
Att det sedan är betydligt svårare att lyckas bygga en kontinuitet och kanske lyfta ut svenska klubbar i Europa är nog de flesta ense om, även om Malmö FF visade att det är möjligt. Om det var tillfällighet eller ej får framtiden utvisa.
I Allsvenskans omvärld är det rätt uppenbart att man i många länder och ligor ser mer cementerande av positionerna, även om Leicester blixtrat till, och att det är vanligare med ett Paris SG, Bayern München eller Celtic som dominerar.
Vad som är roligast är rätt givet. Ja, åtminstone för de flesta som kanske inte just brinner för PSG, Celtic eller Bayern så vill väl alla ha kamp om titlarna. Att följa Ligue 1 eller Bundesliga är tyvärr begränsat nöje.
Allsvenskan däremot lever, och IFK Norrköping är ett levande bevis på det. Från bottenstrid hösten 2014 till SM-guldet 2015 var ett tecken på hur snabbt det kan gå i Sverige. Kommer det att förbli så?
Är rädd att Pekings guldfest bara var ett hack i kurvan, för om man ser tillbaka så är det rätt ofta samma lag som är med i toppstriden. Att vi sett en skiktning av serien även i Sverige och att trenden pekar dit.
Malmö FF har exempelvis tagit tre av de sex senaste SM-gulden och AIK har radat upp allsvenska medaljer under Andreas Alms år. Blåvitt och Elfsborg är med där och hugger och tar både cuptitlar och medaljer.
Det är alltid lärorikt att se bakåt i tiden för att se hur trenden rört sig. Då är det tydligt att Allsvenskan fått draghjälp av jämnheten och ännu så länge är det fullt blås, men vad betyder det om rörligheten minskar?
Naturligtvis hänger det på vilka lag som är kvar i toppen år efter år. Om de tre största städerna hela tiden är representerade så innebär det att en smalare topp inte är automatiskt negativt för publikdraget.
Viktigast är att det är fler klubbar än en eller två som kan vinna om man ska hålla liv i publikdraget. Något som är överordnat det mesta när det handlar om en liga på den svenska nivån. För liv på läktare är viktigast av allt.