Kriget i Ukraina har pågått en dryg vecka och det är inte lätt att sortera känslorna det väcker trots att jag inte ens är nära det. Sorg. Oro. Ilska. Frustration. Maktlöshet. Skam. Det är en blandning där det är uppenbart av skildringarna från olika städer att det inte går att förstå vidden av vad som sker.
Parallellt pågår livet mer eller mindre som vanligt på många ställen runt om i världen. Idrottens värld är inte undantagen, även om vi ser starka manifestationer och protester mot kriget från lag, individer och åskådare. Inte sällan får det oerhört spinn i sociala medier och ger avtryck den vägen.
Man skulle kunna tro att fotbollen skulle tappa i kraft och värde i tider av oro. Att ännu en match borde vara fel. Det är givetvis olika för olika personer, men för egen del är det som om jag behöver rikta blicken mot något annat då och då. Allt för att inte tappa hoppet.
Det är ingen hemlighet att mitt lag är Leeds United. Det är ganska precis 46 år sedan som jag och mamma var i London på sportlov (min första utlandsresa bortsett från någon tur till Köpenhamn och att vi bodde i Philadelphia när pappa jobbade där). Då köpte jag en halsduk och fastnade för Leeds United.
Klart att intresset skiftat genom åren, men mestadels har det varit starkt. Det har gått från att dammsuga engelska tidningar på Stadsbiblioteket i Lund och på engelska institutionen på universitet, köpa Shoot, lyssna på BBC på kortvågsradio och sluka allt i Rothmans Football Yearbook till dagens massiva utbud där allt går att följa.
Under uppväxten drömde jag varje vecka om att Leeds skulle vara med i lördagens match i Tipsextra. Det var tyvärr sällan. Teknikskiftet tidigt 1990-tal innebar att fler matcher visades och numera kan jag se alla Leeds insatser. Det går till och med att se U23-laget, damerna och vad man nu är intresserad av.
Jag vet givetvis att Alex Schulman som är en skicklig krönikör skriver för att provocera och väcka känslor. Det är några år sedan han skrev om det pinsamma i att svenskar håller på utländska lag. Att han skämdes över dem.
I krönikan i Expressen slog han fast: ”Man kan bara säga ”vi” om sitt lag om man vuxit upp med det, levt med, om tusen versioner av en själv stått på läktarna, genom vinster och genom förluster.” Är då det enda lag jag kan hålla på Lunds BK? Eller Lugi? Säger jag ens vi om mig och mina lag?
Även om jag sett Landskrona Bois och Leeds på plats flera gånger och vuxit upp med lagen så kan jag inte påstå att jag varit på läktaren varje vecka. Det enda jag uppfyllt är att jag varit med genom vinster och förluster och tyvärr betydligt mer av det senare.
Jag kan naturligtvis inte stoppa mina känslor för Leeds, men invändningen sitter som en tagg. Intellektuellt sätt går det att argumentera emot det och om supportrar bara skulle kunna knyta an till lag på en ort där de växer upp, eller i ett land. Kan man bli AIK:are i Skåne?
Mindre än ett år efter Schulmans krönika var jag utsänd på VM i Ryssland. Då det började ryktas om att Leeds efter ännu en misslyckad säsong skulle rekrytera Marcelo Bielsa. Det har etsat sig fast i och med att det blev en snackis med kollegor och skämt om att han slutar innan han börjat.
Argentinaren gjorde sig ett namn för mig när han var förbundskapten för sitt hemland och hade tagit laget till VM 2002. Då Sverige var i samma grupp som Argentina, England och Nigeria. Få trodde att det svenska laget skulle överleva dödens grupp, men efter 1-1 mot Argentina trots en brutal utspelning så åkte Bielsa och Co hem snarare än Sverige.
Därefter gjorde han avtryck genom att vinna OS-guld med Argentina, ta hand om Chile under några år där man vann segrar man aldrig tidigare gjort och nådde VM 2010 där Brasilien blev för svårt i åttondelen. Efter det följde några starka år i Athletic Bilbao. Turerna i Marseille, Lazio och Lille var betydligt stökigare och korta.
I mitten av juni 2018 tog Marcelo Bielsa över ett rätt mediokert Leeds United. Ligapremiären mot tidigare Premier League-laget Stoke som var favorit att gå upp var en signal om vad som hänt med Leeds-spelarna under sommaren. Inte nog med att Leeds vann med 3-1, det var en bländande och kreativ fotboll.
Det var svårt att förstå hur han förvandlat ett gäng spelare som inte ens klarat av att ta sig upp på övre halvan av Championship några månader tidigare. Jag vet givetvis att många utanför Leeds ifrågasätter Bielsa och en del kallar honom en bluff och så vidare.
Klart att resultaten på sistone som fick ägarna att sparka honom i söndags inte varit bra. Målen har rasslat in. Kanske är det så att spelarna tröttnat på hans taktik med man-man-markering? Kombinerat med hans fysiska krav. Jag vet inte tillräckligt, och inte särskilt mycket har läckt ut.
Däremot är jag övertygad om att jag aldrig tidigare sett en sådan tydlig tränareffekt på ett gäng spelare. Fortfarande är en stomme i laget som numera är i Premier League spelare som inte klarade av att ta en plats på övre halvan i Championship våren 2018.
Inte nog med att Marcelo Bielsa fick dem att jobba stenhårt och löpa mer och intensivare än de flesta andra. Han fick dem även att utveckla spelet och det var svårt att tro att Liam Cooper, Luke Ayling, Stuart Dallas och Kalvin Philips plötsligt hade utvecklat sitt spelsinne och sin förmåga att kombinera med löpningar och passningar.
Marcelo Bielsa misslyckades första säsongen när Derby vann semifinalen över två matcher. Där var argentinaren för envis och hade han startat Pontus Jansson tror jag det hade räckt, men något lirade inte mellan dem på slutet. Andra säsongen däremot vann Leeds Championship och tog sig till Premier League för första gången på 16 år.
Första säsongen tillbaka gjorde Leeds avtryck även om laget hade en period med många insläppta mål. Till slut hamnade klubben på nionde plats och det var det bästa resultatet av en nykomling på över 20 år. Klart att det var imponerande. Hans besatthet och hans stab har sett till att göra allt för att förbättra laget.
Andra säsongen har varit jobbigare. Det är som om motståndarna vet vad som väntar och med fortsatt många skador och det på tongivande spelare är det inte underligt att klubben sladdar. Leeds har inte resurser att värva hejvilt och Marcelo Bielsa tar hellre en smalare trupp och ger unga spelare chansen. Kanske kostade det honom jobbet?
Ändå är det inte resultaten som imponerar mest på mig. Utan det är hans sätt att axla ansvaret för uteblivna resultat. Han har aldrig skyllt på domarna. Han lade sig platt kring när han skickade en praktikant som kollade på Derbys träning och visade hur noga man kartlagt motståndarna på en klassisk presskonferens.
Eller ta när han beordrade sitt lag att släppa in ett mål mot Aston Villa efter att motståndarna upplevde att Leeds utnyttjat en skada till att göra mål. Det var bara Pontus Jansson som hade svårt att lyda Bielsas order, men det blev 1-1 oavsett vad svensken gjorde. Ett beslut som gav Bielsa Fifas Fair Play-pris.
För en klubb med smeknamnet Dirty Leeds och där det handlat om hårda män som gjort allt för att vinna var Bielsa något annat. Kombinerat med framgångar och spelet så enade han klubben och staden. Bielsa har gjort en oerhörd insats och även om han sällan bjudit på känslor räcker det att se scenerna från när Leeds-truppen firar avancemanget till Premier League för att bli rörd.
Tyvärr slutade inte Bielsas tid i Leeds så som alla hoppades. Att han skulle kliva av efter en avslutad säsong och med klubben kvar i Premier League. I stället fick han sparken, om än med fina ord, och det smärtade. Helst hade jag sett att han skulle få fortsätta, men verkligheten och resultaten hann i kapp honom.
Kärleken han fått efter att han fick gå var otrolig. Tack vare sociala medier kunde man nästan följa det IRL. Hur han talade med supportrar, signerade saker och tackade för stödet. Det är märkbart på filmsnuttarna som rasslade ut på Twitter och Instagram hur tagen han var och rörd över reaktionerna från supportrar.
Älskade att se hur piloten James Rowlands som flugit mycket till Sydamerika och då sett till att ta med te och kakor som Bielsa gillade tillbaka. Deras överenskommelse var att han skulle hänga det på dörren och knacka innan han gick. Innan Bielsa lämnade Leeds tog han kontakt med Rowlands för att tacka och säga adjö.
Det kryllar av liknande historier om hur Marcelo Bielsa gjort avtryck i Leeds. Jag har bara älskat att ta del av dem och inte velat att Bielsas tid i Leeds skulle ta slut. När jag i lördags kväll hade kontakt med lokala journalister och förstod att han skulle få sparken gjorde det ont. Något i det gjorde att jag skämdes. Särskilt nu med ett våldsamt krig pågående i Europa.
Men det fanns något vackert i Bielsas tid i Leeds som jag fastnade för. Något hoppfullt. Något värdigt. Klart att resultaten hjälpte till, men inte ens efter 2-4, 0-6 och 0-4 på en vecka var jag irriterad på Marcelo Bielsa och ville ha bort honom. Jag önskade bara att det skulle fortsätta. Kanske var det bortryckandet av något mänskligt och hoppfullt som gjorde extra ont?