Sören Rieks kom inte överens om ett nytt kontrakt med IFK Göteborg och valde till slut att skriva på för Malmö FF. Dansken har spelat för Blåvitt sedan augusti 2014 och var fri att byta klubb. Då måste han få göra det också.
Även om det är svårt att acceptera till fullo när man är supporter så är spelare arbetstagare och klubbar arbetsgivare. Då måste det vara okej att skifta arbetsgivare när lönen är för låg och förutsättningarna inte är de man drömmer om.
Det är inte helt ovanligt att arbetsgivare säger ”tack och hej” när de inte anser att en spelare håller måttet. Det finns hela tiden en osäkerhet i relationen mellan klubben och spelaren och det är ingen välgörenhet dem emellan.
Inte heller kan man kräva av en dansk, som även spelat i Holland, att han ska vara Blåvitt trogen resten av karriären. Eller att han i brist på alternativ ska rata andra klubbar i Sverige bara för att han spelat under tre och ett halvt år i en annan svensk klubb.
Spelare har faktiskt gått från Blåvitt till Malmö FF också. Även om Peter Ijeh knappast var den succé man hoppats på så gick det att gå den vägen. Viktigare var väl Thomas Olsson som först vann SM-guld med MFF och något år senare gick till Blåvitt och var med och vann SM-guld där 2007.
Joakim Persson kunde komma från Atalanta när han var ett jättelöfte och Christian Karlsson anslöt direkt från Malmö FF i en tid när han testat på landslaget. Detta var i en tid då Blåvitt var en gigant i svensk fotboll och MFF var på dekis. Precis tvärtemot hur det är i dag, då Rieks går andra vägen.
I en drömvärld så vill alla vi supportrar att det ska vara som förr, att spelare ska vara trogna klubben och bara spela för den hela karriären. Ta bara Markus Rosenbergs uttalande i en intervju i veckan, där han talar om att kunna ta en kula för Malmö FF.
Det är den typen av spelare som supportrar brinner för. Nu har Rosenberg varit ute i Europa, men det är klart att man vill ha en spelare som helst spelar hela karriären i ens favoritklubb och det för att spelaren älskar klubben.
Samtidigt är verkligheten någon annan. Många spelare talar snarare om hur flyktiga karriärerna är, om hur fans bara bryr sig när det går bra och att det är ingen som tänker på en om det går dåligt och man står utan kontrakt.
Det är snart 30 år sedan som Malmö FF började med att professionalisera sin verksamhet och att spelarna kunde börja satsa till fullo på fotboll. Något som varit vanligt i 20 år i allsvenskan och då får man acceptera en större rörlighet, vare sig man vill eller ej.
Efter övergången så lade några av Sören Rieks tidigare lagkompisar ut bilder på Sir Väs i sociala medier och det tolkades som om de hånade dansken. Vilket jag tycker att han får tåla, om det nu var så, och det var dessutom med humor och ganska oskyldigt med en Disney-figur.
Självklart får Sören Rieks även acceptera burop om han springer in på Gamla Ullevi i MFF-tröjan och det tror jag han gör. Problemet är bara att de här enklare hånen och jargongen spiller över i både hat och hot hos en del som inte accepterar klubbskiftet.
Ta bara Tobias Sana som fick ett knallskott kastat mot sig när han var på Gamla Ullevi i MFF-tröja. Den tidigare Blåvitt-spelaren lämnade Ajax efter några år och då var inte hans tidigare klubb ett alternativ. Istället blev det Malmö FF och det fick han känna av.
Eller Simon Thern som fick se en docka med en snara runt halsen och en banderoll med ”Simon Thern ska dö” skrivet på den när han valde att lämna Helsingborgs IF för Malmö FF. Hot mot spelare är tyvärr alltför vanligt och det finns många exempel.
Fotbollen bygger mycket på den här rivaliteten och att man hugger på varandra. Vem har inte tjafsat med någon som håller på ett rivaliserande lag? Något som präglar retoriken kring fotbollen, både på planen och utanför.
Det finns mycket humor i det och det mesta som skriks och sägs är inte på allvar, men risken är tyvärr alltid att några inte klarar av att sluta på rätt sida gränsen. Där finns faran i hånen, även om jag har svårt att reagera på att Blåvitt-spelare skojar med Rieks.
Utan de här känslorna kring fotbollen och många andra idrotter så blir det inte riktigt samma sak. Om man tar bort passionen och rivaliteterna så blir det inte en likadan laddning. Det är svårt, för det är inte svart eller vitt.
Givetvis vill man inte underblåsa hatet som kan leda till våldsamheter. Samtidigt kan man inte ta bort rivaliteterna som finns och som fotbollen lever på. I slutändan ligger ansvaret hos individen och det är upp till rättssamhället att stoppa dem som går för långt.
Givetvis undantar inte det varken spelare, ledare eller supportergrupperingar ansvar, men de måste få reagera när en stjärna går från ett lag till ett annat. Och det utan att de bär ansvar för att andra människor inte kan sätta gränser.