SM-guldet kommer inte ”himm” i höst. Lennart Johanssons pokal ser ut att hamna på Hisingen men det går inte att utesluta Östermalm eller Södermalm. Det är fem omgångar kvar och BK Häcken har ett rejält försprång, ett starkt lag och hoppet om en första ligatitel lever.
Annat läge i Malmö som ända sedan Champions League-avancemanget 2014 och 2015 skaffat sig ett ekonomiskt försteg framför resten av de svenska klubbarna. Visst, man har två raka SM-guld men 2022 är mest krisrubriker, sparkade tränare och både cuptiteln och en plats i Europa Leagues gruppspel har drunknat.
Sett till förutsättningarna borde Malmö FF jogga hem SM-guldet år på år. Eller? Och nu ser man ut att till och med missa Europa. Om man inte vinner cupen till våren förstås. Klart att det är ett hemskt år för Malmö FF som kan värva som få andra och har förutsättningar som inga andra.
Min uppväxt i Skåne är svår att ducka ifrån och det är ganska givet att många som jag känner är ljusblåa. Även om jag bodde i Lund och engagemanget kring Malmö FF på 1970-, 1980- och 1990-talet var ljusår från dagens drag var det klubben som gällde för de flesta.
Det är uppenbart att det finns ett ganska stort och genuint missnöje kring hur klubben sköts och inte minst mot en del av ledningen. Det är inte svårt att lyssna in det. Inte sällan får man höra det självklara om att i Malmö FF finns bara att vinna och ta titlar. Den där vinnarkulturen som sitter i väggarna.
Det finns säkert en poäng i en vinnarkultur, men med lite längre perspektiv undrar jag alltid var den kulturen var på 1990-talet. Då tog Malmö FF exakt noll titlar och krönte decenniet med att åka ur allsvenskan. Vet att jag frågade nuvarande sportchefen Daniel Andersson om det, med tanke på att han spelade i klubben några av åren. Han hade inget svar.
Bayern München är kanske undantaget som bekräftar regeln att alla storklubbar hamnar i svackor. Det är givetvis komplexa skeenden men vem hade trott på Barcelona, Manchester United och Juventus sportsliga sammanbrott på senare år. Det finns givetvis många fler klubbar som klappat ihop efter starka perioder.
Ur ett svenskt perspektiv kan man lyfta fram IFK Göteborg. Som dominerade 1990-talet i svensk fotboll och likt MFF ryckte åt sig en ekonomisk dominans via Champions League. Klart att det var på en annan nivå, men det var svårt att i slutet på 1990-talet tro på det sönderfall som skulle följa och med endast ett SM-guld på 2000-talet (2007).
Hur bedömer man att en spelartrupp passerat sin bäst-före-datum? Vilken tränare är rätt för att få till utväxling? Hur ska vi bygga ut staben? Hur får vi upp egna talanger som vi kan förädla? Och hur ser vi till att rekrytera fynd på olika marknader? Frågor som alla brottas med, men där man kan gå snett.
Klart att Malmö FF har möjligheter som få andra svenska klubbar men det är också svårt när man försöker hitta tränare och spelare på en hylla upp. En lyckad rekrytering som Jon Dahl Tomasson vill ganska snabbt vidare precis som spelare. Och där chansningar går snett likt Kuhn eller Milojevic. Eller spelarköp som Chalus, Lomotey och Turay.
Klart att det inte är synd om Malmö FF, men ett misslyckande likt 2022 är något 15 andra klubbar i allsvenskan tagit direkt. Det intressanta är hur Malmö FF går vidare efter det här. Är det en nedtur som kommer att fortsätta, vilket en del kollegor till mig är övertygade om. Eller kan man studsa tillbaka? Händer något i ledningen?
Arkitekten bakom Malmös ryck var Håkan Jeppsson. Den tidigare pingisspelaren blev ordförande för MFF 2010 och klarade av att modernisera styrningen av klubben. I stället för det klassiska upplägget med en ordförande a.k.a. en stark man som lade sig i allt klarade Jeppsson av att styra bort från det.
Jeppsson såg till att styrelsen jobbade långsiktigt och strategiskt och överlät till tjänstemän att driva klubben. Även om det finns missnöje med både vd:n Niclas Carlnén och sportdirektören Daniel Andersson i dag är de bägge två delaktiga i att Malmö FF är på en annan nivå i dag än när de började för snart nio år sedan.
Tyvärr gick Jeppsson bort hösten 2018. Ersättaren blev Anders Pålsson och han har blivit omvald. Han har väl inte gjort något större avtryck mer än dikeskörningen kring LB07 där Malmö FF ville gå ihop med klubben, men utan att ha förankrat det ordentligt hos supportrarna.
Pålsson gav en intervju till Sydsvenskan i september och försvarade då 2022 med att det inte kan vara ett misslyckande med cuptitel, gruppspel i Europa och ett starkt ekonomiskt år. I teorin håller jag med, men problemet med framgångar är att de skruvar upp förväntningar och krav på framtida framgångar.
Pålsson valdes på två nya år i mars 2022, men det lär bli ett svettigt årsmöte för honom och de andra i MFF-styrelsen. Klart att medlemmarna har rätt att ifrågasätta och det är möjligt att en annan styrelse och en annan ledning nått ännu mer framgångar. Man ska givetvis vända och vrida på beslut och värvningar, men ibland går det för långt.
För mig hänger det snabba missnöjet kring allt från klubbar, spelare och tränare ihop med det brist på tålamod vi har i hela samhället och som även genomsyrar fotbollen. Inte bara i Sverige utan överallt. Kasten mellan succé och kris är tvära och snabba. Lite överdrivet ska alla avgå ena veckan för att nästa vecka adlas.
Det är utmaning för ledare att hålla huvudet kallt och försöka ta beslut för att uppnå långsiktig framgång. Det betyder inte att man kommer att vinna SM-guld varje år. När jag träffade tillträdande sportchefen Andreas Georgson efter SM-guldet förra hösten trodde jag MFF träffat helt rätt i rekryteringen.
Det kan fortfarande bli så, men det är bara att inse att Malmö FF-ledningen inte har råd med fler ”misslyckade” år likt 2022. Återstår att se om man kan vända på trenden och utnyttja försteget till de andra klubbarna eller om det verkligen är starten på en utförslöpa.