När Fotbollsgalans nomineringar kom i torsdags tog det inte lång tid innan jag fick reaktioner. Hur kom Ola Toivonen med som årets forward? Borde inte Isaac Kiese Thelin tagit den platsen efter målen i Belgien? Och Zlatan spelar ju i en skitliga. Varför är han med? Någon annan menar att Zlatan ska ha det priset och Guldbollen.
Mest reaktioner fick jag när det gällde de tre kandidaterna till årets målvakt. Förväxlade Janne Andersson valet med en landslagsuttagning? Kristoffer Nordfeldt hade under senaste säsongen begränsad speltid i klubblaget och stod inte några tävlingsmatcher för Blågult.
Oscar Linnér, då? Eller Pontus Dahlberg? Ja, det finns i varje fall alternativ till Nordfeldt även om han kanske klassas som nummer tre i landet av förbundskaptenen och hans målvaktstränare Mats Elfvendahl. Men nu handlar det om priset som årets målvakt. Ska man inte ha stått ett visst antal ligamatcher?
Nu har jag inget emot Nordfeldt och när man diskuterar det här så blir det lätt ett hackande på honom. Det är inte meningen och jag hoppas att Nordfeldt infriar förväntningarna när han nu får spela i Swansea. Det är som när Andreas Granqvist får Guldbollen och han får till och med skit av spelare i Gais som påstår att han inte förtjänat priset.
Har själv varit med i juryn några år och är glad att jag slipper. Det blir väldigt lätt kompromisser där man blir gisslan och självklart slåss de som jobbar inom förbundet för sina spelare. Det är knappast så att Andersson och Wettergren kommer att lägga all kraft på spelare som är utanför landslaget. Ja, ni fattar.
Likadant är det på damsidan där Peter Gerhardsson kommer att lyfta sina spelare. Sedan är det ingen exakt vetenskap att ta ut årets back. Möjligen att man i dessa tider av Moneyball-tänkande kan få in mer mätande av vad spelare har presterat? Mer rättvisa är väl bra, men det är svårt att mäta allt.
Hur mäter man VM-euforin från i somras? Eller hur Ola Toivonen slet osjälviskt i det defensiva arbetet för att bädda för den svenska VM-framgången. Sådant kanske bara riktigt defensiva finsmakare kan premiera och lyfta. Kanske har Nordfeldt gjort det strålande i de matcher han spelat.
I grunden är det så mycket oklarheter. Vilken tidsperiod? Vad ska man belöna? Vad spelar ligan för roll? Särskilt svårt är det när prisutdelningen är mitt i den utländska säsongen där de flesta fortfarande är aktiva. På så sätt kan man säga att Emil Forsberg inte fick full valuta för säsongen 2016-17 i Bundesliga.
Inte kan väl spelarna bry sig så mycket? Jo, det är klart att man vill bli prisad. Åtminstone är jag övertygad om att en majoritet uppskattar att få fina priser som visar att man gjort något stort. Det är också uppenbart att de som inte får priset eller ens en nominering kan vara besvikna.
Vet hur svårt det är att varje år välja spelare till Allsvenskans Stora Pris, men där är juryn betydligt större och varje röst får mindre vikt. Ändå vet jag att många reagerar över vissa val och varför någon annan saknas. Och det går att argumentera länge och väl kring olika val.
Eller när jag och sportchefen Erik Westberg ihop med Marika Domanski Lyfors och Stefan Pettersson från SvFF ska ta ut en den person som ska få Fotbollskanalens Hederspris. Där det förekommer en hel del förslag utifrån av vem som borde få priset och varför. Ja, det går ju inte att få en exakt rättvisa och alla kan inte bli nöjda.
När det handlar om valen till Fotbollsgalan är det en mindre jury men en blandning av SvFF-ledare som jobbar med landslagen och sedan mestadels gamla spelare som numera jobbar inom media. De kan garanterat sina saker, men där risken att det blir en landslagsuttagning.
De två största priserna i form av Guldbollen och Diamantbollen delas ut av tidningar och SvFF och där man gemensamt drar ihop en jury. Vissa år är det säkert givna val, men ett år som fjolåret var uppenbarligen svårt på herrsidan då det var 3-3 i omröstningen innan SvFF kunde avgöra.
En gång i tiden ville inte Svenska Fotbollförbundet att det skulle delas ut pris till individuella spelare överhuvudtaget. Skälet var att fotboll är ett lagspel och det är fel att lyfta individer då. Annat i dag då vi premierar det mesta på Fotbollsgalan och via Allsvenskans stora pris.
Under åren har svensk fotboll med olika partners byggt ut prisverksamheten och nu kommer till och med en stor bilfabrikör in och kan dela ut pris till årets nummer 10 ihop med Zlatan. Och det är ingen tvekan om att priser både engagerar och väcker känslor.
Ta bara Guldbollen från i fjol då det var uppenbart att Fotbolls-Sverige var delat när det handlade om Emil Forsberg eller Andreas Granqvist skulle få priset. Att det inte landade rätt hos den som blev utan pris är rätt givet, och jag kan verkligen undra om en förbundskapten ska sitta med i juryn? Vad vinner han på det?
Läser i Simon Banks text om Guldbollens statuter att Stockholms-Tidningen i november 1946 fick SvFF att göra ett undantag och tidningen fick rätt att dela ut ett pris till den bästa fotbollsspelaren i landet. Man fick igenom det för att tidningen tryckte på att det handlar om en hel säsongs insatser.
Numera är det Aftonbladet som tagit över priset från Stockholms-Tidningen precis som Sydsvenskan tog över Arbetets pris Diamantbollen till årets främsta kvinnliga fotbollsspelare när den tidningen gick i konkurs. Fortfarande är det till bästa spelaren på bägge sidor men det är lite luddigt kring vad som innebär den bästa spelaren.
Samtidigt är det kanske charmen att det inte är exakt vetenskap i en jury. Det är lite som Melodifestivalen där fel låt alltid vinner. Även om det svider för de som inte får priset så får de trösta sig med att de är i majoritet, det är rätt få som vinner priserna och det är omöjligt att tillfredsställa alla. För ingen vill väl gå tillbaka till att ingen får pris?