Malmö FF infriade förväntningarna och med ett par omgångar kvar av Allsvenskan 2016 kunde spelarna med Markus Rosenberg i spetsen börja fira. SM-guldet är himma igen. Det lät som om de skulle hålla på ett tag.
Trots att klubben sålde skyttekungen Vidar Örn Kjartansson i augusti och fick en hel del tunga skador och avstängningar under hösten så höll man undan. För utmanarna höll inte hela vägen, AIK sladdade i våras och Norrköping föll samman i höst.
SM-guldet var klubbens 19:e och därmed är Malmö FF mesta mästarna i Sverige med ett före IFK Göteborg. Ett guld till och man kan trycka dit den där stjärnan som klubben och resten av fotbolls-Sverige bråkat om. För Rosenberg och andra med rötterna i Malmö säkert en drivkraft inför 2017.
SM-guldet är även klubbens tredje på fyra år, fjärde på sju säsonger och det är förståeligt att många börjar tala om en dynasti. Resursmässigt kan ingen annan klubb mäta sig med Malmö FF, och pengar styr resultat på sikt,
Dessutom verkar Malmö FF inte kasta pengar omkring sig på ett nyrikt sätt. Bara det att man räddade det ekonomiska resultatet för 2016 genom att sälja Kjartansson visar det. Ofta har man sökt Bosman-lösningar eller spelare med kort tid kvar på kontraktet.
Redan när Malmö FF nådde Champions League 2014 så växte oron och att man råkade yppa att det var bra för svensk fotboll – jo, det är bra för svensk fotboll på många sätt – så fick man kraftiga reaktioner från andra fans.
Förutom att både A-landslaget och U21-landslaget fått påfyllning av spelare som helt eller delvis fått sin skolning alternativt tagit nästa kliv i Malmö FF så fick alla klubbar en Uefa-bonus på 1,7 miljoner. Dessutom har man värvat litegrann.
Ovanpå det får andra klubbar någon att studera och ta lärdom av. Malmö FF är just nu ett exempel på hur man tagit sin verksamhet till nya höjder och det är väl kanon att det finns någon att lära och inspireras av.
Hade förstått en del supportrars frustration och ilska om det varit så att Malmö FF fått pengar av en rik oligark eller på annat sätt ramlat över sin rikedom. Nu har klubben spelat sig till pengarna och det är en del av sporten.
Andra klubbar har vid olika tidpunkter haft möjlighet att ta liknande kliv. Blåvitt hade ett för tiden ointagligt läge i mitten på 1990-talet men både pengar och framgångar rann i väg. Även AIK och Helsingborg har smakat på CL-pengarna, men hanterade inte det bra nog.
Inte heller är det så att det varit en lugn seglats. Även om det nu är 15 år sedan tål det att påminnas om att Malmö FF våren 2001 skrev upp värdet på klubblokalen Kulan för att klara elitlicensen. Man lånade miljoner av ett gäng miljonärer.
Efter en säsong i Superettan 2000 så knäade storklubben betänkligt och den vinnarmentalitet som vi alla klyschigt pratar om när MFF har framgångar hade varit spårlöst borta under lång tid. För även om MFF är mesta mästarna vinner man inte direkt varje säsong.
Efter att man tog SM-guldet 1988 och följde upp med Svenska Cupen 1989 så gick man 15 år utan en titel. Tom Prahl spräckte det och bärgade ett SM-guld 2004 men det gick ytterligare sex år utan titel. Ett SM-guld på över 20 år.
Just SM-guldet 2010 och skötseln av klubben efter det höll på att sänka Malmö FF. I januari 2011 kallade man till presskonferens efter en förlust på över 30 miljoner kronor. Vd:n Pelle Svensson fick sluta omedelbart.
Naturligtvis har Malmö FF en helt annan bas i och med två säsonger i Champions League. Man har tryckt ner lånen på arenan, det egna kapitalet är stort och man verkar ha koll på att det inte ska fara i väg för mycket.
Ändå har historien lärt oss att de flesta dynastier faller. Våren 2001 var inte bara symboliskt för att MFF skrev upp värdet på Kulan utan även för att man några månader senare sålde Zlatan Ibrahimovic till Ajax för 83,6 miljoner kronor.
Minns att MFF:s dåvarande kassör Jarl Torstensson trodde att den bufferten skulle ge klubben en trygghet för lång tid. Två år senare hade Sydsvenskan rubriken: ”Zlatanpengarna snart slut” och dåvarande MFF-basen Bengt Madsen sa: ”Resultatet blev betydligt värre än vad vi räknat med”.
Tror i och för sig att MFF:s ledning är försiktigare och skickligare i dag och riskerna är mindre, även om Madsen fortfarande går på styrelsemötena och då alltid talar om ”bra beslut killar” trots kvinnor som medlemmar.
Det är upp till andra klubbar att utmana Malmö FF. AIK har ett gyllene läge med en Alexander Isak som kan ge klubben ett kapital och dessutom en trupp som ser vass ut. Under Rikard Norling har man tagit kliv och poängen har rasslat in.
Framför allt har AIK haft svårare för att möta topplagen. Om man kan behålla stommen och dessutom addera kvalitet kan Norling o Co utmana Malmö FF på allvar. Man kan även ge sig en chans att nå Europa League.
IFK Norrköping har börjat sin resa som topplag och hade inga muskler att behålla spelare för. Att nå Europa League och ta ny medalj är starkt med tanke på skador, spelartapp och att Janne Andersson lämnade.
Återstår att se vad man kan mönstra inför 2017, men det är klart att man visat tillräckligt spelmässigt för att tro på SM-guld även 2018. Stefan Hellberg och Mathias Florén är kvar och kan ge Jens Gustafsson rätt support.
IFK Göteborg då? Tror att klubben får svårt och man verkar så tyngd ekonomiskt. Bara det att man inte anställt en klubbdirektör och får släcka bränder. Truppen ser felbalanserad ut om man ser till kostnad och vad man får ut.
Hammarby har alla förutsättningar och även om biljettintäkter inte ger den enorma ekonomiska injektionen så bör det vara en motor som kan inbringa sponsorstöd. Man lider av många dåliga år och bygger sakta upp ekonomin.
I bakgrunden skuggar ett välskött Elfsborg och ett rikt Häcken som ska ömsa skinn och byta tränare. Bägge klubbarna har ordning på finanserna och det är A och O för att kunna utföra sportsliga satsningar. Redan 2017? Absolut.
Det är möjligt att Malmö FF kommer att dominera svensk klubbfotboll länge, men historien har visat något annat. På sikt vore det förödande för intresset om Sverige fick ett Bayern München eller ett Celtic, men det är långt kvar.
Inte heller var det så att MFF 2016 saknade skönhetsfläckar. Allan Kuhn fick inte till spelet till hundra och valde ofta äldre spelare framför talanger. Hur hanterar han spel på två fronter: i Sverige och i Europa? Får han bygga en trupp helt efter eget huvud?
En nyckelrekrytering för Malmö FF var när Daniel Andersson vintern 2013-14 gick från att vara assisterande tränare till sportchef. Han har visat sig ha sinne för affärer och spelare och har byggt ett lag och en klubb.
Att Anderson vill ha insyn i vad som sker är inget konstigt, men det är klart att Kuhn måste spela tätt med sportchefen för att det ska funka. Daniel Andersson är omringad av gamla polare i Olof Persson och Jens Fjellström som bägge varit i MFF och kan klubben.
Så även Malmö FF har sina utmaningar när man tar sikte på SM-guld 20 och att spela i Europa. Många stjärnor vill spela och när unga spelare som Rakip, Svanberg och Brorsson också vill spela så blir det svårare att hålla alla nöjda. Kanske ett angenämt problem, men likväl ett problem.
Upp till de andra allsvenska rivalerna att se till att göra det bättre, för det går. Om IFK Norrköping kunde 2015 är det givet att fler kan göra det 2017, men man måste bara jobba bättre och smartare än Malmö FF. Vilket i sig är en rejäl utmaning.