Som ung talang spelade Petter Andersson mycket U17, U19 och U21 samt även seniorfotboll. Trots det så nådde inte Andersson det sista steget att bli A-landslagsspelare, även fast han var med i några trupper. Andersson menar att det är svårt att bortse från hans skador, som var en bidragande faktor till att det inte gick hela vägen.
- Säg att jag hade 13 år som professionell fotbollsspelare, från att jag kom till Hammarby till dess att jag slutade, så hade jag nästan fem år som skadad. Det är rätt mycket tid där jag egentligen utövar en annan sport. Jag kämpade för att kunna spela fotboll medan andra hade tid till att kämpa och utveckla sig själva för att bli bättre spelare. Det har helt klart varit min akilleshäl, säger Andersson i podcasten Lundh.
Det var Lagerbäck som tog med dig 2008. Vad hade du för relation med Hamrén, för du hade ändå en väldigt bra säsong i Midtjylland då? Var han intresserad?
- Inte vad jag vet. Det var tyst. Jag hade förväntningar och förhoppningar om att komma med på vinterturnéerna. Det var något jag såg framför mig när jag kom till Danmark. Jag tänkte: ”Yes, nu kan jag få chansen att visa upp mig igen”. Jag förstod att man blev mer bortglömd ju mer tid som gick, säger Andersson och menar att man inte kan stya över sådana saker.
Trots att Andersson inte nådde en A-lagsplats så spelade han i både division 5 och 3 som ung. Andersson berättar att han upplevde det som en fördel då han snabbt lärde sig att använde sin kropp, jämfört med dagens unga spelare som oftast slussas in genom akademier.
- Jag byggde upp en balans i min kropp som gjorde att jag kunde hävda mig bland vuxna fotbollsspelare. När jag var 14 spelade jag i division 5 i Ljusvattnet. Jag har aldrig upplevt någon ungdomsverksamhet egentligen under hela mitt liv. Jag tyckte alltid att det var svårt när man kom till zonläger för att vara med i stadslaget eller till landslagsläger där man mötte många jämnåriga som var mer drillade än vad jag var, tekniskt och så, säger Andersson, som inte hade tränat på sådant.
- Jag upplevde det alltid som svårare att hävda mig i den miljön till en början än att hävda mig i en seniornivå. Så det är svårt att säga exakt var, men för mig passade det. Jag gillade känslan av att jag fick skapa min egen syn på sporter, jag testade allt och byggde upp ett inre driv som gjorde att när det väl blev fotboll så var det det som gällde.