Samuel Armenteros lämnade 2006 Sverige och flyttade till Holland för att bli ungdomsproffs. Han berättar att de första åren i Heerenveen kändes bra. Sedan kom mardömmen. Tränaren Gertjan Verbeek, som var den som hämtade till Armenteros klubben, lämnade för Feynoord. In kom norrmannen Trond Sollied.
- Han hämtade sina egna spelare till laget. Vad man än gjorde var det en ny spelare som kom varannan månad, kändes det som. Innan man visste om det hade man ett antal spelare framför sig. Man gjorde sitt bästa, och jag var nöjd med positionen jag hade. Men sedan visste man, det här är ändå en stor klubb. Jag hade fortfarande inte kunnat bevisa mig. Kanske var det dags att ta ett steg ner för att kunna starta om någonstans i en lite mindre klubb där man inte är en på miljonen? Det var så jag kände i Heerenveen efter två år, så jag bestämde mig för att inte förlänga. Det var då de satte mig på bänken i reservlaget och juniorlaget. Jag var fortfarande så ung att jag fick vara med U17-laget, till exempel. Så de satte mig på bänken där i ett halvår, vilket var tufft mentalt. Då är man långt bort från mamma och sina vänner, det är många spelare som lämnar som man stått nära. Man var där helt själv. Det var tufft. Sedan är det väl så att om någon trampar dig på tårna varje dag i ett halvår så tar du bort foten till slut och säger ”fan, det gör ju ont!” (skratt). Det var väl det som jag gjorde. Gör man det som 17-åring så ser de dig som lite arrogant. Det är svårt att sätta fingret på det, men om du provocerar en spelare så länge kan du inte förvänta dig att han kommer le varje dag. Det var det som jag inte gjorde, och det var deras argument till att jag var svår att jobba med, att jag inte gav allt längre. Det var då jag hade sett att det inte fanns någon framtid för mig just där. Jag tänkte att jag skulle lägga av med fotbollen. Jag såg ingen glädje i det längre. Det gick snabbt, på ett halvår. Jag tänkte att jag skulle åka hem till Sverige. Det blev april, maj, juni, juli, augusti, och sedan fick jag ett samtal i slutet på augusti…
Tillhörde du Heerenveen då?
- Nej, kontraktet hade gått ut. Jag snackade med morsan om att börja plugga och lösa det på det sättet. Hon bodde fortfarande i samma lägenhet, så jag var där hemma i några månader.
Du talade inte med några svenska klubbar då?
- Nej… Eller, det gjorde jag faktiskt! Jag snackade med Elfsborg, J-Södra, HFF (Husqvarna)… Men jag mådde så mentalt dåligt. Det kändes som att jag inte ville spela fotboll längre. Jag behövde bara ”cool off” i några månader, men det blev bara några veckor. Jag är lite av en ”drama Queen” då och då (skratt). I slutet på augusti fick jag ett samtal från en kille som hade hjälpt mig mycket i Heerenveen som heter Leen van der Lee. Det var han som hämtade upp alla spelare på flygplatsen, körde hem dem, fixade lägenheter, hjälpte en med papper som man inte förstod på holländska, och så vidare. Han ringde mig och sa ”din gamle tränare Gertjan Verbeek har precis skrivit på för Heracles”.
Armenteros sa till Leen van der Lee att han lagt av med fotbollen och gått upp fem kilo. Att han inte hade tränat på över fyra månader. Men Leen skulle ändå ringa Verbeek för att försöka fixa ett provspel. Armenteros hade också gjort sig av med agenten Martin Klette och stod på helt egna ben, utan någon agent.
- Jag fick ett samtal tillbaka nästa dag, och han sa att Gertjan ville ha dit mig nu och ville ge mig en vecka för att se vad jag gick för. Jag sa till Leen att jag inte kunde betala min flygbiljett till Holland, jag hade gjort av med alla pengar jag tjänat under åren (skratt). Jag hade 70 euro kvar. En biljett kostade 270. Han sa att om jag skulle lägga in 70 så la han in 200, så skulle jag betala tillbaka dem när jag skrivit på kontrakt med Heracles. Jag kom dit på en måndag, på torsdagen ville tränaren och direktören ha ett snack med mig så de kallade in mig på kontoret. När jag kom in låg det ett kontrakt på bordet, ett treårskontrakt. Så det tog fyra dagar, sedan var jag en Heracles-spelare helt plötsligt.
Förhandlade du inte om kontraktet?
- Det fanns inget att förhandla. Jag var nöjd. Det var en helt annan atmosfär, det var en väldigt välkomnande klubb. De stod med öppna armar. Jag hade ingen agent, det var bara jag och dem. Jag var nöjd. Jag hade inte så många kvar, det var mer att jag ville hitta glädjen igen och spela fotboll.
Ersatte du honom på hans 200 euro?
- Ja, det var det första jag gjorde. I dag är jag väldigt tacksam. Jag ringer honom fortfarande då och då.
Är han fortfarande i Heerenveen?
- Det vet jag inte. Han var en sådan som jobbade lite indirekt åt klubben, lite halvscout, en trevlig gubbe som ville det bästa för alla. Det var väl det han såg i mig.
Han räddade din karriär?
- Ja, absolut. Det var det samtalet som räddade min karriär. Annars kanske jag hade tränat ungdomar i HFF eller bakat polkagrisar i Gränna (skratt). Det är det ingen som vet.
Rätt fantastiskt.
- Ja!