Nabil Bahoui har spelat i både Sverige, Nederländerna, Schweiz och Tyskland - men äventyret fick sin början 2013 när Nabil Bahoui gick från Brommapojkarna till AIK. I podcasten Lundh berättar anfallaren om hur allt lossnade direkt i Stockholmsklubben och hans speciella band till den dåvarandre tränaren Andreas Alm.
- Jag åkte varje dag förbi Friends Arena. Den var på en helt annan nivå än de arenor vi hade runtomkring. Man ville verkligen vara med och spela där. När jag skrev på för AIK sade Ola Danhard att vi skulle ses i U21-allsvenskan. Det gav mig lite bensin. När jag kom till AIK… Jag tror att den största anledningen till att det gick så bra direkt var att Alm förstod mig. När man ser mig på planen tror man ofta att jag är arg och har gamnacke, men han fortsatte tro på mig och gav mig mycket frihet. Det fanns även andra spelare som Robin och Martin Mutumba, alla vi var ungefär likadana i spelstil. Han kunde starta med alla i tuffa derbyn och så. Så förutom att fajtas för laget och tre poäng så gjorde man det också för Alm. Han hade en viktig del i det.
Han förstod dig?
- Ja, på något sätt. Det känns som att jag alltid har varit missförstådd. Jag vet inte varför. Men vi hade ett möte innan säsongen på något hotell bredvid Arlanda, det kändes bra från dag ett.
När det började lossna i AIK kom ryktena varje transferfönster och olika klubbar. Hur var det?
- I början missade man inget. Farsan frågade varje dag var som stämde. Men med tiden efter ett par år, när vi kom till 2015, började jag känna att det var ganska jobbigt. Med all respekt kunde jag ha det tufft under matcher, jag hade två spelare emot mig och kompisar i andra lag som förklarade för hur de hade satt upp det för att stoppa mig. Jag fick inte ut det jag ville. I AIK har jag alltid lyckats producera poäng, men det kändes ganska jobbigt. Det här med rykten och så, det blev till slut så att man insåg att det mesta nog inte stämde. Det kanske stämde, men det krävdes mycket för att allt skulle falla på plats.
Hur håller man det borta?
- Det blir mer att man lär sig gång efter gång. Jag minns en match där det verkligen påverkade mig, det var en landskamp mot Frankrike när jag visste att Marseille kollade på mig.
Det var i Marseille också, november 2014.
- Exakt. Då var jag extra spänd. Jag fick inte ut det jag ville, och vi hade det tufft i matchen. Sedan den dagen förklarade jag att jag helst inte ville veta när någon kollade på mig.
För att det är svårt att släppa?
- Ja, just Marseille i Marseille. Annars är det kanske bättre att göra sin grej. Sedan kommer allt annat av sig självt.
Lyssna på hela avsnittet i spelaren ovan.