VM I Qatar har i många anseenden varit ett hårt kritiserat mästerskap på grund av landets brist på mänskliga rättigheter, hårda lagar som förbjuder homosexualitet och migrantarbetares usla arbetsvillkor i landet.
Men ur ett sportsligt perspektiv har det varit ett underhållande mästerskap. Ett icke-europeiskt land vann turneringen för första gången sedan 2002 samtidigt som Marocko tog sig hela vägen till semifinal och slutade fyra, bland annat.
I podden Lundh hyllar Aftonbladet-journalisten Simon Bank Marocko för hur de lyckats knäcka koden och bli första afrikanska land att någonsin nå semifinal. Men han riktar även kritik mot andra trender han noterat på plats i Qatar, exempelvis hur fotbollen amerikaniserats med musik, ljusshower och eldshower.
Om vi tittar sportsligt, vad har gjort intryck på dig då?
- Dels är det tydliga taktiska trender, där man hur oerhört svårt det har blivit att spela sig igenom centralt. De lag som lyckas är de som har bra spelare på kanterna, bra en-mot-en-spelare, där de har styrka i mitten också, som Giroud, som kan spela fotboll på det sättet. Sedan är det ett VM som är präglat av den korta förberedelsetiden, lagen som kommer hit med slitna spelare har fått det lite jobbigt, och lagen som har kunnat träna lite längre, som Saudiarabien, som lyckades slå Argentina för att de har kunnat ladda som ett lag. Det är de trender och tendenser som jag har sett under VM.
Fifa vill gärna lyfta fram att det var fler världsdelar än någonsin som gick vidare från gruppspelet, Marocko bröt en barriär för afrikanska landslag och tog sig till semifinal. Är det ett hack i kurvan eller ett trendskifte att vi blir av med blåbären?
- Både och tror jag. Jag tror inte att vi har sett en revolution där maktcentra kommer att skifta där vi kommer att få afrikanska och asiatiska lag som vinner massa VM-guld. Däremot är det samma utveckling där som på många andra ställen i den europeiska fotbollen, att världen krymper och att det är lättare att ta in intryck från hela världen och kunna förbereda sig taktiskt. Ta Marocko, det som de lyckades med var att knäcka koden för hur ett afrikanskt landslag med spelare från diaspororna i Europa, att få ihop det på ett vettigt sätt och förstå skillnaden som finns på en spelare som är fostrad i Belgien eller Frankrike och en spelare som är fostrad i Marocko och få ihop de bitarna och få det att fungera taktiskt. De lyckades knäcka den koden, något som afrikanska lag har haft svårt att göra förut.
Hur har din upplevelse på läktarna varit?
- Man känner sig ganska gubbig och reaktionär. Matcharrangemangen är att som att gå på något mellan bio och nattklubb. Det är eldshower och musik i varje litet dött ögonblick. Det är datagranskningar av varje situation som syns på storbildsskärmarna. Det är ett steg mot den amerikanska underhållningsindustrin, som pekar mot sakerna som superliga-rebellerna i Europa pratar om, om att fånga den unga publiken. Att sitta mitt i det och känna att det här inte är min fotboll… Det är ganska nedslående.
Vilken tro finns att man kan ändra på det?
- Det som fotbollen behöver är en stark motrörelse. Jag satt på min kammare häromkvällen och tänkte att man skulle kunna starta ett alternativt fotbolls-VM, som ”spartakiaden” var ett alternativ till de olympiska spelen för många år sedan. Låt alla lag som kvalar in till VM ta ut ett B-lag, kanske till och med amatörer, med stor seriositet spela ett VM som lever upp till klimatmålen, som organiseras på det gamla sättet utan megaarenor, som fotbollen var förr, och kolla om den utmaningen skulle bära mot den nya fotbollen. Jag tror i alla fall inte att det skulle vara nollintresse för ett sådant VM.
Om man tittar på de krafter som finns som drar åt det här hållet, Fifa är ju inte ensamma om det, det ser man även på Uefa-matcher med DJ:s och så, vart tror du att det kommer ifrån, det som gör att man känner sig som att man är på ishockey?
- Jag tror att man upplever en oerhört stor utmaning. Det är en reaktion på hela den tekniska utvecklingen, att du, jag och alla har fått ett sämre koncentrationsspann. I mitt liv är det ytterst få saker där man sitter uppslukad under flera timmar utan störningsmoment. Jag kan själv säga att om jag tittar på fotbollsmatcher hemma så tittar jag på Tottenham, där jag är emotionellt engagerad, då kan jag titta i en och en halv timme - annars blir det ofta att man sitter och har en andra skärm, pratar eller går ifrån eller annat under tiden. Det är det som man vill motverka. Det var det som Agnelli pratade om, hur den framväxande generationen inte pallar titta så länge, att det ska vara kortare matcher, fler brytningsmoment och mer laddade ögonblick, det som amerikansk idrott har strävat efter under väldigt många årtionden, att det är den utmaningen som man vill möta.