De senaste 15 åren har Roger Jacobsson haft ansvaret för herrlandslagets material och så även på sommarens tur till VM i Ryssland.
Över 4,5 ton material följde med Sverige till VM och det är Jacobsson som har koll på det mesta.
Få har en lika bra inblick i landslaget som Jacobsson och han upplever att landslaget under Janne Andersson fått till något unikt när det handlar om sammanhållning.
- Det gör det ju. Det är en väldigt positiv och glad stämning. Man märker det bara på en så simpel sak att det var länge sedan hela laget satt uppe i en spelarlounge som vi har och sitter och spelar kort och tjatar med varandra. Det var väldigt länge sedan, men nu gör vi det. Vi är alla däruppe, alla ledare och spelare, säger han i podcasten Lundh.
- Där märker man verkligen en skillnad i att det här laget trivs tillsammans och vill vara med varandra. De hittar på saker tillsammans. Just den känslan och stämningen tror jag gör att man tar de extra stegen för att vinna matchen.
Du har jobbat med ett antal förbundskaptenskombinationer. Hur är det att ha olika ledare där du får anpassa dig till olika ledarstilar?
- Det är kul. Det är bra. Det går ju slentrian i allt, sedan märker man att den nye när han kommer vill sätta sin prägel på det. Då känner man det. Jag fick en nytändning när Janne kom, med det sättet som han leder och är på som människa så blev det väldigt roligt igen att åka.
Roligare än under Hamrén, låter det som att du säger?
- Vad har jag att jämföra med? Det var slutet under Erik Hamrén. Då blir det lite slentrian. Nu är det i början med Janne, så det blir lite orättvist. Vi får gå tillbaka till början med Erik, för då var det kul också.
Det har varit rätt stor ledaromsättning. Sedan du började resa med landslaget 2003 är det inte så många kvar. Hur orolig är man som materialare när det kommer en ny förbundskapten om man ska få fortsätta eller inte?
- Visst är man orolig. Jag älskar ju det här jobbet och att resa, inte att stå på förbundet och vika tvätt. Det skulle jag kunna klara mig utan, men det är ett nödvändigt ont för att man ska få komma ut och resa. Men just nu när Janne kom kände jag på något sätt: Är jag färdig? Nej, jag testar så får vi se! Jag var inte direkt nervös när han kom, men jag är glad över att han behöll mig. Sedan tror jag att den frågan är större ute i Europa i proffsklubbar. Där tar man med sig hela team. Vi har inte det sättet.