I sin nya bok "En resa i fotbollens tecken" berättar Häcken-anfallaren Alhassan Kamara bland annat om sin uppväxt i inbördeskrigets Sierra Leone. I podcasten Lundh berättar "Crespo" vidare om hur barndomen med våld och död som en del av vardagen har format honom till den han är i dag och hur de hemska minnena ibland gör sig påminda.
Det är svårt att ens försöka förstå vad du har gått igenom om man är uppvuxen i Sverige med kriget och barnsoldater och sådana trauman. Hur bearbetar man det, gör man ens det?
- För mig är det viktigaste att kämpa på och ta dag efter dag. Om jag vill någonting ska jag gå all in för det. Det är min mentalitet. Jag tänker inte så mycket på det, det är bara att köra på, säger Kamara.
I boken beskriver du också om när du flyttade till Hisingen och händelsen där det är fyrverkerier och du blev rädd och tänkte på det som hände i Freetown för länge sedan. Sitter det i hela tiden och kan komma fram?
- Jag tänker inte på det så mycket. Men det finns ett annars exempel från när vi var i Dubai på en försäsongsturnering. Det var en skjutskola bakom planen som vi spelade på och när matchen började var det enda som jag hörde ”pang, pang, pang!” Jag gick fram till ”Momo” (Mohammed Abubakari), min lagkamrat, och säger att jag inte kan spela i en sådan situation. Det blev helt svart för mig, jag kunde inte tänka på matchen. Ljudet var det enda jag hörde. Så ”Momo” fick peppa mig för att andra inte skulle få veta vad som hade hänt. Det var väldigt svårt för mig. Det är inte alltid jag tänker på det, men när det väl händer är det svårt för mig.
Trots att minnena ibland kan komma fram så har Alhassan Kamara inte sökt psykologhjälp utan hanterat det på andra sätt.
- Ibland har folk velat hjälpa mig på så sätt när jag hamnat i sådana traumatiska situationer, men jag försöker istället vända det till något positivt. Allt hände av en anledning. Jag vet att det som hände i Sierra Leone under kriget gjorde mig stark. Jag flyttade hemifrån och började bara kämpa på och köra. Jag försöker göra det negativa till något positivt. Jag behöver inte träffa någon psykolog, jag försöker ta det positivt och bara kämpa på.
Om man tänker på det som skedde där, hur går det att förstå? Det var ju barn som mördade andra, hur vänder man någon sådant till något positivt och bara kämpar på?
- Jag hade en väldigt svår uppväxt. Jag fick se människor bli mördade och våldtagna. Men när jag kom till Sverige försökte jag bara att ta det på rätt sätt. Skulle jag misslyckas skulle det inte bara vara jag som misslyckades, det skulle även vara min familj. Jag hoppades att de skulle kunna få pengar från mig. Det var därför jag kände att jag var tvungen att kämpa på, för att hjälpa folk hemma i Sierra Leone.
I dag hjälper du till hemma, skänker pengar till ett barnhem för föräldralösa och bidrar på olika sätt. Hur viktigt är det?
- Det är väldigt, väldigt viktigt. Jag kan inte beskriva hur mycket det värmer mitt hjärta att få skicka pengar och hjälpa barn som är föräldralösa och inte kan ta hand om sig själva. Det är väldigt viktigt för mig. Det skulle jag göra även om jag skulle sluta med min karriär.
Samtidigt är det så oerhört många som behöver hjälp. Kan man inte känna sig lite hjälplös, du kan ju inte hjälpa alla?
- Jag kan inte hjälpa alla, men jag försöker sprida det på sociala medier så att de som blir sugna på att hjälpa kan haka på. Men jag försöker hjälpa alla som jag kan. Jag kan inte hjälpa alla, men jag försöker hjälpa dem som behöver det mest.
Viljan att hjälpa andra har format Alhassan Kamaras mentalitet. Anfallaren menar att han alltid är beredd att göra det lilla extra för att lyckas.
- Ibland när jag sitter i soffan kan jag tänka: ”nej, jag kan inte sitta här, jag måste göra extra situps och armhävningar!” Det är små grejer som kan få dig på rätt väg hela tiden. Jag gör extra armhävningar, löpningar och avslut hela tiden för att lyckas. Lyckas jag med fotbollen kan jag hjälpa väldigt många, säger "Crespo".