Mellan 1988 och 1994 var Stefan Pettersson en målfarlig anfallare för Ajax. Bland annat vann svensken två ligatitlar och en Uefacup-titel under sin framgångsrika tid i klubben.
Just nu skrivs en bok om Petterssons tid i Ajax, en bok som bara ges ut i Holland.
- Den skrivs i jag-form. I våras någon gång fick jag frågan om jag ville göra det, och jag tänkte absolut inte att jag hade något behov av det, ”varför skulle det vara intressant?”, ungefär. Men jag började fundera på det mer, och eftersom jag har lite taskigt minne tänkte jag att det kunde vara ett bra sätt att fräscha upp vad jag har gjort och vad jag har varit med om. Det har varit spännande, kul och jobbigt. Jag har skrattat och gråtit. Det blir spännande att se, säger Pettersson i podcasten Lundh.
När du tittar tillbaka och reflekterar, vad är det som har överraskat dig?
- Det som överraskade mig mest var hur mycket som hände under de första åren. Det var så mycket kaos i början. Det var låga publiksiffror. Sedan byggdes vi upp när van Gaal kom in i tränarstaben och tog över. Det hände otroligt mycket under de åren. Det var det som överraskade mig mest av de här sakerna.
Det är rätt stort att du blev värvad av Johan Cruijff, som då var manager för Ajax.
- Han var inte där när jag kom. Men det var han som frågade Peter Larsson om det fanns någon forward i Sverige som var värd att titta på. Jag kände Peter, som han sade mitt namn. Sedan åkte de upp och kollade, men då var inte han kvar. Men jag tror att det var han som initierade att jag kom dit.
I den holländska ligan finns det gott om svenskar och spelare från andra nordiska länder. Kring det resonerar Stefan Pettersson så här:
- Det är ett lätt land att bo i. Det är en mentalitet som vi klarar av, och de gillar oss från Skandinavien. De vet att de i princip alltid får 100 procent av oss som åker ner dit. I och med att vi gjort det bra tidigt så fortsätter de att kolla häråt. Det är mycket danskar, en del norrmän. De gillar skandinaver, och jag tror att vi gillar deras sätt att spela fotboll.
Vad är så speciellt med Ajax? Många pratar om att det är en oerhört tuff och hård skola, och man fortsätter att spruta ut talanger.
- Det är ju en tradition man har, att få fram bra ungdomsspelare och jobba mycket med individuellt tänk. Men det gör fler klubbar i Holland. Det är fler klubbar som är bra på ungdomssidan och har bra akademier. Även de som inte är så kände som storklubbarna, som Sparta, de är kända för att ha en bra ungdomsavdelning. Det är så de vill göra, de vill fostra egna spelare och få upp dem i A-lagen.
Tittar man på spelarna som passerade Ajax under tiden du var där, 1988 till 1994, så är det ju en hel del stora namn. Bergkamp, Litmanen kom ju, van der Saar, de Boer. Fattade du då hur bra de kunde bli?
- Nej, det gjorde jag väl inte. Man tänker inte så. De här kom ju upp när jag var där, så de var unga allihop. Frank Rijkaard kom sista året också, han var en fantastisk fotbollsspelare och kille som det var väldigt kul att få vara med under ett år.
Vad är det som är så speciellt, att de lockar till sig och får många av dem att ta ytterligare kliv?
- Det har väl mycket med historien att göra, att man har gjort det under så många år. Det är många som vill komma till Ajax, och det gör det hela lite lättare, så klart. Sedan får de inte dit alla unga talanger. Men många väljer Ajax med flit, för de vet att de får chansen i A-laget där om de gör det bra, eller så får de ett bra cv och kan fortsätta någon annanstans, vilket också händer. Jag har sett beräkningar på hur många procent av spelarna som kommer underifrån och upp, och Ajax ligger i topp på de listorna, både vad gäller egna spelare som kommer upp och spelare som lämnar som blivit professionella i andra klubbar. Så det är mycket med historien av att producera bra fotbollsspelare som gör att de drar till sig dem.
Känner du någon delaktighet i att du spelade med de här talangerna som sedan gick vidare?
- Ja, det gör jag väl. Men det gör väl alla som på något sätt spelat med de här. Jag vet exempelvis att Dennis satte ett stort värde på att spela med mig. Det är skitroligt, rent ut sagt. Det är sådant som jag uppskattar, att man har varit uppskattad av sina lagkamrater och tränare. Det är nummer ett.