Efter succén i OS i Rio de Janeiro känns det konstigt att tänka att Lisa Dahlkvist för inte så länge sedan inte var självskriven i landslaget. Under sommarens turnering blev hon straffhjälte två gånger om och ledde Sverige till ett silver.
Dahlkvist var en av de mer tongivande spelarna när VM-bronset bärgades 2011, då under ledning av Thomas Dennerby. Men efter att Pia Sundhage tagit över som förbundskapten fick mittfältaren spendera mycket tid på bänken under de kommande mästerskapen. En situation som inte var speciellt enkel att vänja sig vid.
- Nej, verkligen inte. Det har varit väldigt lärorikt. Hon kom i början där 2013 och spelade med mig först, och jag hade ju spelat hela tiden med Thomas innan. Det var som att ha ett MVG i skolan och så ska man behålla det - det är mycket svårare än att få det. Det blev tufft för mig att vara vid sidan om och se andra spela, säger Lisa Dahlkvist.
Hur motiverade Pia Sundhage det beslutet?
- Om jag minns rätt tyckte hon att jag låg och täckte ytor mer i försvarsspelet än vad jag gick för att vinna boll och gå rätt emot. Sen var det passningsspelet, att jag slog bort för många bollar. Det var väl främst det jag kommer ihåg, säger Dahlkvist.
Spelaren erkänner att det var tufft att acceptera beslutet, särskilt eftersom hon var väl medveten om att Sundhage skulle bli kvar på posten ett antal år framöver.
- Det var jättejobbigt. Det är verkligen en period i mitt liv som jag alltid kommer att bära med mig. Det var så mycket människor runtomkring mig som inte förstod varför jag inte fick spela, och att få höra det hela tiden är ju väldigt påfrestande. Man visste ju inte riktigt själv vad det var det låg i. Det är svårt för en tränare också att hela tiden säga ”det är det här, det är det här”. En tränare har ju en känsla också, som hon måste gå på. ”Jag tror på den här spelaren, då får den spela”, säger Lisa Dahlkvist och tillägger:
- Men att sen vara vid sidan EM 2013… då bestämde jag mig för att jag ska bli den bästa inhopparen, jag ska bli den bästa lagspelaren som står här bredvid. Det var riktigt tufft, men man lärde sig ju mycket hur man vill att andra ska vara vid sidan.
Det gick till och med så långt att Dahlkvist funderade på att avsluta landslagskarriären.
- Men jag tänkte att jag spelar fram till VM, och sen om det inte förändras kommer jag inte att orka vara vid sidan.
Kände du att det vände efter VM?
- Jag hade ju lite flyt där att jag fick spela, fast hon inte riktigt trodde på mig. Jag var själv lite halvskadad när jag gick in i det. Så jag gjorde inte mig själv rättvisa heller i VM. Jag fick spela, men om jag får gissa så tror jag inte att Pia hade spelat mig om alla hade varit friska, säger Lisa Dahlkvist och menar att det var det mästerskapet som sedermera ledde fram till att hon fick förtroendet att lägga straffar i Rio.
- Det är ju tillfälligheter hela tiden. Det gäller att hela tiden försöka vara med fast det är väldigt tufft.