Marcus Danielson började vid 17 års ålder spela i IFK Eskilstuna, efter 1,5 år fick spelaren chans att flytta till Helsingborg. IFK Eskilstuna spelade i Division 2 och för Danielson var flytten till Helsingborg en möjlighet att komma bort från hemstaden och satsa på fotbollen.
Flytten till Helsingborg blev dock inte som spelaren hade tänkt sig, berättar han i podcasten Lundh.
- Helsingborg var det alternativ jag fick veta om. Jag var nere och tränade med dem första gången hösten 2006, sedan åkte jag ner en gång till och bestämde mig relativt snabbt. Jag var i IFK i ett och ett halvt år, och hade bestämt mig innan det sista halvåret började. Det kändes rätt att flytta till Helsingborg. Känslan var att jag behövde komma iväg från Eskilstuna för att kunna lyckas inom fotbollen. Det var division 2-fotboll där, säger han i podcasten.
Bodde du där i närheten av sjukhuset och Olympia?
- Jag bodde i närheten av Olympia, men inte så nära sjukhuset.
Hur var det? Jag vet att du var med spelare som på olika sätt har slagit igenom, som Joel Ekstrand, Andreas Landgren, Marcus Nilsson, Rasmus Jönsson och sådana. Hur var tillvaron där?
- Den blev inte som jag hade tänkt mig. När jag kom ner hade vi väldigt bra yngre spelare. Så här i efterhand var det kanske inte det bästa beslutet att flytta till Helsingborg, med tanke på att Joel Ekstrand och Marcus Nilsson också var mittbackar och låg steget före mig just då. Men jag trivdes relativt bra där, sedan blev det en omställning i att flytta 50 mil hemifrån och bo själv. Jag kanske inte var helt redo för det.
Hur är det när man vaknar upp och känner att det inte är rätt och ska backa? Det finns en slags statussänkning, man har flyttat hemifrån och sedan ska man krypa tillbaka?
- Precis. Jag försökte kämpa på, jag tänkte att jag skulle ta ett A-lagskontrakt. Sedan har man pratat med människor i ens närhet i Eskilstuna som säger att man ska fortsätta kämpa för att man har fått en grym chans att slå sig fram, men till slut kommer du till en gräns där det inte går längre. På slutet var det inte roligt att gå till träningen, jag ville bara därifrån.
Hur fångade klubben upp det? Ni är ändå unga människor som de lockat dit från olika ställen i landet?
- Jag skrev ett 2,5-årskontrakt, och efter ett och ett halvt år kände jag att jag behövde lämna. Jag sade att jag ville bli utlånad. De var med på det, de tyckte också att jag skulle få speltid, men vi hittade ingen lösning just då. Det blev ett halvår där min situation inte blev bra, varken för mig eller för Helsingborg. Jag tränade med Västerås och spelade en turnering med dem vintern 2009. Jag ville dit och Västerås ville att jag skulle komma dit, men Helsingborg tyckte att det var för långt ifrån och att de inte skulle kunna hålla koll. Så de gav mig ett alternativ som jag inte tyckte var bra. Då var det inte så bra stämning mellan oss under det sista halvåret, där jag inte tränade alls med A-laget och satt på bänken i U21-laget. Det blev en ohållbar situation till slut.