Djurgårdens IF-forwarden Victor Edvardsen, som nyligen var med på svenska landslagets januariturné, har inte tagit en vanlig väg till toppen av allsvenskan.
Edvardsen var en lovande talang i IFK Göteborg, men lyckades inte slå igenom och gick via Norge, och lite lägre divisioner till ett stort genombrott i Degerfors IF.
Nu ser Edvardsen tillbaka på sin krokiga väg fram till senaste tidens framgångar.
- När man har varit i en storklubb och är bland de bästa ungdomarna i hela Sverige och snubblar på målsnöret… Man har en viss approach när man är i de klubbarna, att man kanske är bättre än man är. Man har aldrig spelat seniorfotboll och vet inte vad det innebär. Just i det fallet, när jag var i Blåvitt, var att de inte satsade jättemycket på ungdomar, som de gör i dag. Jag snackade med Bångsbo om det häromdagen, han och Carneil fick starta från ingenstans, det hade aldrig hänt på min tid. Jag tycker att det är otroligt kul hur de utvecklar ungdomar i dag, jag ser vad de gör där borta och tycker att det är kul för Bångsbo att få spela och göra det otroligt bra, säger han i Fotbollskanalens podcast "Lundh".
Just att du tar den långa vägen, det var till och med så att du lade av med fotbollen ett tag, vad var det som fick dig att komma tillbaka?
- Det var att Karlstad hörde av sig och frågade om jag ville komma dit och se hur de hade det. Jag hade mött dem när jag var i Stenungssund, jag visste att de satsade och hade mycket pengar i division 2. Jag var där och såg hur allt fungerade, sedan kritade jag på samma dag och sedan gick flyttlasset en vecka senare. Efter det var jag fast i Värmland i fyra år.
Vad betyder Degerfors för dig?
- Också jättemycket. De hade också hört att jag hade varit stökig och haft spelproblem och så, de var också lite oroliga i början. Men sedan dag ett, när jag träffade Werner, Andreas Holmberg och Tobias Solberg så klickade vi. I dag är vi goda vänner och hörs av emellanåt, framför allt jag och Werner. De tre framför allt har betytt jättemycket.
Var det viktigt för dig att starta om i en lite lugnare miljö utan stort tryck?
- Ja, det var det ju. Jag tror att det bästa för mig var att flytta från Göteborg, att dra bort gamla polare och skaffa nya, som är mina främsta vänner i dag, även om jag har en liten krets i Göteborg som är nära vänner, så har jag mina bästa vänner i Karlstad och Värmland. När jag puttade bort det gamla fick jag en nystart. Då sade det bara pang.
Är det extra skönt att du inte bara hjälpte Degerfors upp i allsvenskan? Ni hängde kvar och du lämnade en hel del pengar till de i och med att Djurgården köpte loss dig. Är det ett skönt kvitto?
- Ja. Självklart. Man gick ändå från att vara ingenting och att de var lite skraja för att ta in en till att jag blev deras bästa spelare över två säsonger, tog upp dem till allsvenskan och gjorde att de hängde kvar. Jag blev den dyraste försäljningen någonsin, och de har en klausul om jag skulle gå vidare utomlands. Jag har satt ett avtryck där. Jag tror att de uppskattar det lika mycket som jag uppskattar det jag fått av dem.
Hur är det att ha varit en spelare där folk har varit lite rädda för att ta in dig? Har du kämpat mycket mot den stämpeln?
- Jo, det har jag. Det vände till det positiva den dagen Bosse ringde och sade att de ville att jag skulle komma till Stockholm och träffa dem. Då vände det. Jag skulle fylla 26 och hade gått igenom otroligt mycket. Men att få det beskedet, att en stor allsvensk klubb såg det man gjorde och vilken person man var, det betydde otroligt mycket för mig. Kim, ”Tolle” och Bosse sade redan från början att jag skulle vara den person jag var, att de skulle ge mig råd på vägen och sedan stegra det därifrån. Nu är man här.