Joakim Persson har genom åren basat över Ängelholms FF och Varbergs Bois på elitnivå. Persson ledde under en period ÄFF framgångsrikt i superettan, precis som med Varberg, då det i fjol blev en historisk uppflyttning till allsvenskan. Men samtidigt har han fått kämpa med en knapp ekonomi i båda föreningarna.
- Det är klubbar som är ganska högt upp i systemet men som har ganska små organisationer, då får du som tränare inta så många roller som du hinner och göra det bästa av det. Sedan vill man givetvis påverka föreningen så mycket som det går. Sedan är det alltid ekonomin som styr, men här har det underlättat att vi gick upp i allsvenskan så att vi kan bli lite större på alla sätt och vis, säger han i podcasten "Lundh".
Det var inte länge sedan klubben (Varbergs Bois) var nära att gå i konkurs?
- Nej, men det var därför jag skrev på, för att det bekymret inte skulle finnas här. De hade rensat ut det när jag skrev på mitt avtal med Kujtim Bala. Det var en liten överraskning när det dök upp tre-fyra månader senare.
Det hette att allt var lugnt?
- Ja, allt skulle vara undanstökat. Men det var lite mer att gräva i. De lyfte på någon matta till.
Vad känner man då?
- Jag har inte varit tränare så länge, men lyckats vara i två klubbar som i princip hela tiden levt under konkurshot. Man försöker fokusera på det man kan påverka. Pengar brukar i de här småklubbarna ändå dyka upp i slutändan. Men den här klubben har tagit ett mycket större steg i att man begränsade pengarna vi fick använda. Jag tror att vi hade en budget på 2,6 miljoner under det första året i superettan och 3,1 miljoner det andra året, de som kan sin fotboll vet att det inte är så mycket pengar.
Då är du ju närmast en trollklar?
- Ja, en halvkusin till Joe Labero, skulle jag påstå.
Hur går man till väga när man sitter med en så tajt budget och ska leta spelare? Vad lockar man med, för man kan inte locka med en fet lön?
- Nej, det gör man absolut inte. Vi hade tre eller fyra spelare på avtal sedan Wålemark-tiden. Vi jagade ifatt 18 nya, det var några superettan-spelare men de flesta kom från division 1 eller 2. Då kan du locka med att det är superettan och att de får möjlighet att visa upp sig. Då gäller det att hitta spelare med rätt karaktär och egenskaper. Sedan är skillnaden inte alltid så stor från en division till nästa, tittar man på rätt egenskaper kan man lyckas.
Det känns som att du har hittat en del spelare som kanske inte riktigt lyckats, men att du hittat en modell där de kan passa in?
- Det är mycket med personkemi också. Alla människor är olika, och de spelare som har haft en brokig bakgrund… Du kan hitta en 26-åring som själv har kommit på att han har varit en idiot och att vi är sista chansen. Så har vi lyckats bra med ett par spelare.
Finns det många sådana fynd som andra klubbar missar?
- Större klubbar har svårare att ta in dem, för det är även svårt för spelarna när det är 17-18 spelare som ser den nya spelaren som ett hot. Här har de haft en större möjlighet. De spelare jag tog med mig från Kristianstad styrde omklädningsrummet efter en vecka, på gott och ont. Det var ingen annan som ville ta tag i äpplet, så de både tog det och svalde det.
Hur hanterar du det?
- När det kommer till de killarna är det en blandning mellan idioti och dagisfröken. Nivån kan vara hög och väldigt låg och hög igen, beroende på hur det går. Det är egentligen att förklara vad det är som gäller, så att de förstår helheten i fotboll, som man själv kanske inte själv alltid gjorde heller. Vad de ska bidra med för att andra spelare ska bli bra. Det kan också vara att förklara att Robin Books värde går upp om vi vinner serien genom att Astrit gör 45 mål så att han kan gå till en bättre klubb. Små grejer. När man lever i sin fotbollsbubbla är man rätt egocentrisk.
Lyssna på hela avsnittet i spelaren ovan.