Magnus Eriksson, 30, har en bakgrund i AIK, men spelar nu i rivalen Djurgården. Den 30-årige offensive mittfältaren vet därmed hur det är att väcka känslor i svensk fotboll.
- Det har blivit lite så med tiden. Det finns en koppling till Solna-klubben, eftersom det är min moderklubb. Folk har pratat extremt mycket om det, säger han i podcasten "Lundh".
Eriksson menar vidare att det aldrig varit nära för honom att återvända till AIK. Han lämnade efter 2008 klubben på permanent basis och har sedan tillhört Väsby United, Åtvidabergs FF, Gent, Malmö FF, Guizhou Renhe, Bröndby och San Jose Earthquakes.
- Nej, det har det nog aldrig varit. Faktiskt.
Det var i en intervju i Aftonbladet där du pratade om att Djurgården var finare än AIK…
- Den fick jag käka upp efter, kan jag säga.
Du eldade på det hela?
- Ja. Journalister vill också ha ärliga svar. De gillar ju det. Sedan att elda på och vinkla den intervjun lite så blir det ännu tydligare. Det väckte mycket känslor.
Hur är det i dag?
- Jag skulle säga att jag är ganska tillfreds med att hålla en lite lägre profil än jag gjorde förut. Men jag har inga problem med att säga vad jag tycker och tänker, oavsett om det är min kärlek till Djurgården eller något annat.
Det blir lätt reaktioner. Var du någonsin rädd?
- Nej, det skulle jag inte säga att jag har varit. Folk får skriva vad de vill, men så länge det hålls på en nivå…
Det är ju sådant man säger?
- Jo, men så länge det hålls på en okej nivå. Det är klart att det finns grader i vad folk skriver och tycker och tänker om en. Men för det mesta är det en hyfsat bra nivå. Så länge det är så är det okej.
På något sätt börjar du ändå karriären i AIK och tog kliv där. Vad betydde klubben för dig då?
- Jag har inte en enda seriematch för AIK i seniorfotboll. Jag hade de som moderklubb, men sett till det är det inga större konstigheter. Det är inte många som har Djurgården som moderklubb som spelar i Djurgården i dag. Så är det ju. Vi har våra moderföreningar som vi har vuxit upp i. Den kopplingen har blivit så tydligt för att det blev just Djurgården. Det var inte så lika mycket när jag skrev på för Malmö, till exempel. Det är alltid lite så, hur folk vinklar och hur mycket man grottar i det. Men jag har inte en enda seriematch för AIK:s A-lag.
Men det var nära när Rikard Norling tog med dig till Kalmar, du missade J-SM-finalen på lördagen och du var lovad ett inhopp?
- Där och då var jag inte speciellt nöjd med mister Norling, om jag säger så. Men det vet han om.
Ni är några stycken, som Daniel Sundgren som också lämnade och kom tillbaka, och "Sotte" Papagiannopoulos var med i samma lag, men hamnade på sidan, gick en annan väg och kom tillbaka till AIK. Har ni snackat om det genom åren, har du kontakt med gamla AIK:arna?
- Jag har jättebra kontakt med både ”Sotte” och David Fällman. Vi var i Väsby tillsammans och blev väldigt tajta. Vi är fortfarande bra vänner i dag. I dag är det ganska roligt, för vi spelar i Djurgården, Hammarby och AIK. Vi var och tog en lunch häromdagen tillsammans, den första vi mötte sade ”jaha, ni tre ses fortfarande”. Nu var David på bänken när vi mötte Bajen sist, men jag hoppas att få tampas lite med ”Sotte” mot AIK.
Kan man förstå hur supportrarna känner? Ni har lärt känna varandra i en helt annan klubb och plötsligt spelar ni för tre av de stora Stockholmsrivalerna?
- Vänskap måste man kunna ha ändå. Man måste vara större än så. Vi tjafsar ju när vi spelar mot varandra, jag tror att jag och David alltid har gjort det när vi mötts. ”Sotte” brukar tycka att jag lägger mig lätt också. Det brukar ofta bli tjafs. Men det är bara kul. Det vackra är att vi alla gått olika vägar och tillhört olika klubbar, nu är vi hemma i Stockholm alla tre och våra familjer känner varandra väl. Det är fantastiskt på alla sätt.
Lyssna på hela podcasten i spelaren ovan.