IFK Göteborgs August Erlingmark har spelat i U21-landslaget och sett Dejan Kulusevski ta klivet upp till A-landslaget, sedan även Mattias Svanberg. Själv känner Blåvitts mittfältare att han har en bit kvar innan han själv är där, i Janne Anderssons "riktiga" landslag. Samtidigt medger han att det är en morot att ta sig till A-landslaget när såväl Kulusevski som Svanberg har tagit sig dit.
Hur Erlingmark reagerade när U21-lagkamraten Kulusevski såldes till Juventus för 365 miljoner?
- Egentligen inte så chockad, eftersom han har gjort det så fantastiskt bra i höst. Jag blev inte så chockad. Man tänkte att han skulle gå till någon storklubb, säger han i podcasten Lundh.
Det är Sveriges näst dyraste transfer någonsin…
- Jag har inte reflekterat över det så mycket.
Vad är målet när man är här (på januariturnén) och blir uttagen till "B-landslaget"?
- Personligen är det framför allt att göra ett gott intryck. Att göra bra träningar och förhoppningsvis göra en bra match. Det är det som man siktar på.
Alla som är små och börjar spela fotboll drömmer om att gå långt, som utlandsproffs men även landslaget. Har det funnits som en vision?
- Ja, absolut. Svenska landslaget har man följt sedan jag var liten. I och med att farsan var med -94 har man varit med när de har firat, man märker verkligen hur stort det var och hur mycket folk bryr sig. Det är klart att det har varit en dröm och en vision hela livet.
Magnus Erlingmark var din pappa, han gjorde ett antal landskamper men var även stor i Blåvitt. Har han kvar några tröjor eller något som du har gått och kollat på, eller bronsmedaljen?
- Nu har han nog gett bort alla tröjor han hade. Men medaljen tror jag finns kvar någonstans.
Har du inte varit sugen på att känna på den som liten?
- Jag vet att jag gjorde det när jag var mindre. Men inte nu på några år.
Men just att ta klivet upp i landslaget, samtidigt är det oerhörd konkurrens. Ser du en öppning inom några år att du ska in?
- Det är det jag jobbar för varje dag. Det är klart att alla har en ambition att spela i landslaget, och jag är en av dem. Det är klart att man vill spela i A-landslaget. Det är något jag gnuggar hårt för.
Vilken tidshorisont har du?
- Sjukt svårt att säga. Det har gått rätt fort för mig i karriären hittills, bara inom Blåvitt. Det är svårt att säga, men någon gång, förhoppningsvis.
Just när det går så snabbt, du debuterade trots att det var skador och sjukdomar som hindrade dig tidigare i U21-landslaget tidigare i höstas och nu A-landslaget, hur hanterar man det?
- Jag brukar inte fundera så mycket på det. Det är mest att man känner att man tar kliv hela tiden. I alla fall i år känner jag att jag har steppat upp. Det ger en motivation att jobba ännu hårdare framöver och ta ännu större kliv. Det är så jag känner. Det är bra spelare på den här samlingen. Jag känner ändå att jag hänger med hyfsat hittills, och det är ändå de bästa svenska spelarna i allsvenskan.
Lyssna på hela avsnitter i spelaren ovan.