I helgen gjorde Alexander Farnerud sitt andra allsvenska mål för Häcken. Sedan återkomsten har det blivit fem poäng på fem starter och ett inhopp. Den 32-årige offensive spelaren håller bra klass i Allsvenskan och hoppas på Janne Anderssons landslag:
- Jag känner ändå att jag har en del kvar att ge, och jag stänger inga dörrar, säger han i podcasten Lundh.
Var ser du dig själv i Janne Anderssons lagbygge?
- Det är svårt att säga, men han har väl en bra fotbollsfilosofi vad jag förstått och sen så… hur han spelar… det är liksom svårt att säga nu exakt var man exakt skulle passa in, det får man ju ta om man blir uttagen så att säga.
Har du hört av honom?
- Nej.
Tror du att du finns på hans lista? Han har ju en lista på 70-75 spelare som de ju räknar med att använda och bevaka under den här kvalperioden.
- Ja, det hoppas jag väl. Det hade ju varit kul på det sättet, sen får vi se.
Redan när Alexander Farnerud slog igenom som tonårig supertalang i Landskrona Bois i Allsvenskan 2002 var det många som trodde på en stor framtid i A-landslaget.
Men efter 13 år i utlandet och spel i Bundesliga, Champions League, serie A och Ligue 1 har det bara blivit åtta A-landskamper och aldrig riktigt någon chans på allvar utan några vinterturnéer.
- Jag gjorde ju min debut i Kings Cup som 18-åring och tyckte också det gick bra. Självklart var jag ju fortfarande väldigt ung, men självklart kan man ju tycka att åldern inte spelar någon roll, även om man är ung liksom. Slussas in i ett lag, i ett A-landslag, det var ju inte det att man ska spela direkt… men det är ju liksom det man känner att det kanske skulle hänt redan då, när man var i så pass stor form som man var. Vissa utvecklas tidigt och vissa utvecklas sent. Jag kände bara att jag kunde ha fått chansen.
- Sen gick det lite tid och jag spelade i U21-laget. När jag valde att lämna Sverige så var jag fortfarande med i U21, men sen när jag var i Stuttgart… det var då liksom U21 tog slut. Men då hade jag ändå känt att jag kommit så långt att jag kunde ta ett steg in i ett A-landslag. Jag hade tagit mig till Bundesliga och spelat i ett bra lag. Men där kom inget.
Var du bra nog?
- Det tycker jag. Det är min egen åsikt, sen kan väl andra säga sina åsikter. Men vad jag kände och hörde utifrån så var det många som tyckte att det var konstigt.
Du fick chansen i en januariturné 2009, där Rasmus Elm fick sitt stora genombrott. Men hade ni aldrig något snack? Går man inte fram till Lagerbäck och undrar vad det är som händer?
- Nej, jag fick inte något tillfälle att prata med dem. Men det gick ju jättebra i den där resan till Amerika. Jag kom med och fick göra ett inhopp första matchen mot USA. Två framspelningar, och tyckte vi spelade bra, sen mot Mexiko också gjorde vi en fantastisk match. Jag tyckte att det fungerade bra att spela tillsammans med Elm och jag fick göra mål. Sen efter det trodde jag ju att jag skulle få chansen, så det var ju bara mer att man liksom… så efter den samlingen väntade man på att nästa samling skulle komma. Men man hörde inget. Och sen så kände man väl inte att man skulle ringa upp och fråga liksom ”varför kom inte jag med” - det tyckte man väl att de skulle ha sett.
Sen kom Erik Hamrén.
- Där kom jag med på en vinterturné, den första. Jag gjorde något litet inhopp på tio minuter i första matchen, jag tror det blev vinst med 1-0 eller något sånt. Sen andra matchen så… ja, jag kommer ihåg att det var en väldigt konstig resa. Jag fick chansen i andra matchen, då stukade jag foten efter 20 minuter och sprang och haltade i resten av första halvlek. Sen sa jag att jag inte kunde fortsätta.
Du hade ingen shining helt enkelt?
- Nej, det hade jag väl inte. Inte under den tidpunkten där.
Varför tror du själv att du befann dig i lite medial skugga?
- Jag vet faktiskt inte. Jag har själv frågat mig det här många gånger, varför jag inte kommit med i någon trupp. Det var konstigt, för sen vet jag att (Alexander) Gerndt kommer ju också till Young Boys ett tag. Och så kommer jag ihåg att han hade kommit dit, och så jag fick spela, och så kom nästa landslagssamling och så blev han uttagen. Jag kände liksom att okej, han kom med, då kände jag att okej, vi spelar i samma lag här, jag har gjort liksom lite mer i klubben än så länge. Jag kände liksom att det var konstigt att det blev den grejen, att nu var man ju ett lag där och så kom han med och så var man själv inte med. Och så gick det ändå bra i klubblaget och jag kände att jag borde fått en chans, men jag vet inte varför jag hamnade i något sådant.
Sen tar du klivet till Torino. I början går det lite knackigt, men sen spelar du regelbundet. Men sen när du till slut blir uttagen blir du skadad.
- Ja, jag kommer inte ihåg hur det var. Men det var andra året. Efter min fösta korsbandsskada på hösten kom jag med, men då hade jag en annan liten skada som jag var borta från spel för bara i den veckan när det var landslaget. Ja, nej, men sen efter det kom där heller inget.
Hur känner du kring det?
- Det är liksom… under hela min karriär har jag liksom förväntat mig att vara med i landslaget under någon period. Jag menar landslaget är… när du är ung så hjälper det en dig jättemycket i karriären. Du har lag som tittar på hur många landskamper du har gjort, och har de då en mittfältare som mig så jämför de med en annan som har gjort 20 landskamper, då tar de en från Danmark eller Island eller nåt annat land. Det hjälper dig väldigt mycket under din karriär. Men jag har tagit mig framåt ändå, utan landslaget. Jag har ju ändå försökt ta de stegen framåt i min karriär för att kanske ändå någon gång få chansen. Men de har aldrig blivit av. Och jag kan inte riktigt säga varför.