Sportjournalisten Frida Fagerlund befinner sig på VM i Qatar för att följa det engelska landslaget.
Till vardags är hon baserad i England och i veckans avsnitt av podcasten Lundh berättar hon om hur landet ser på VM.
Du ingår lite kring England, det Peter Wennman hade för länge sedan, då han var baserad i England. Hur upplever du att diskussionen i den engelska presskåren är, och skiljer den sig mot hur vi diskuterar?
- Jag tror att det kanske finns två olika läger. Det finns de engelska journalisterna som går väldigt hårt fram. En av mina vänner, Miguel Delaney, på The Independent - en fantastisk skribent, läs honom om ni får chansen, för han räds aldrig, han går på och är tuff, han har verkligen varit en av de krafterna. En annan vän, Adam Crafton på The Athletic, är själv homosexuell, så han känner extra för de här frågorna, och har verkligen gått hårt fram. Sedan finns det ju den sidan av journalistiken som inte är på det viset. Vi har Piers Morgan, även om han inte är en vän till mig, som på något sätt har tagit en annan ställning där han har bott på hotell här i Doha i fyra dagar, då tycker han att Qatar är helt okej. Så det finns båda sidor.
Piers Morgan är gammal chefredaktör för Daily Mirror, sedan jobbade han för CNN med någon konstig tv-kanal som knappt hade några tittare…
- TalkTV.
Precis. Han gjorde Cristiano Ronaldo, som pytsades ut i The Sun, som också ägs av Rupert Murdoch, han är här och gör intervjuer och fick bland annat intervjua Hassan Al-Thawadi, VM-chefen och generalsekreteraren för Qatar’s Supreme Committee and Legacy. Jag inser att det finns olika inställningar. Men är det också viktigt att skildra hur det går sportsligt för England?
- Ja, det tycker jag att det är. Kanske inte riktigt lika mycket ändå. Det var väldigt speciellt för Wales, som gjorde sitt första VM på 64 år, då blev det automatiskt stort. På planet från London hit var det bara walesare. Jag snackade lite med de som satt bredvid och frågade just om det fanns någon tvekan kring att åka hit, och de sade att det gjorde det absolut inte. De hade väntat så länge på det och sade att de bara tyckte att det skulle bli intressant att se den här delen av världen, så de resonerade på det sättet. Det visar också att alla människor tänker olika. Sedan tror jag att tiden på året automatiskt gör att det blir lite mindre intresse. Men nu när England har gjort ett ganska starkt gruppspel så tror jag ändå att man glömmer det här.
När den här podden kommer ut har England spelat sin åttondelsfinal. Hur går det?
- De är favoriter, men det skulle inte förvåna mig om de förlorar mot Senegal.
I Norden har det varit mycket snack om allt runtomkring det här VM:et, hur har snacket gått bland allmänheten i England, var det snack om bojkott eller inte? För de hade inte så stora tittartapp som exempelvis Tyskland hade.
- Nej, jag tror inte att det är lika mycket bojkott i England som i Tyskland och Sverige. Jag tror också att England - just hela historien med Saudiarabien och när de klev in, man får nog ändå säga "de", för det är så mycket statligt ägt, och köpte Newcastle, då blossade hela den diskussionen upp. Men jag känner ändå att den har lagt sig ganska mycket. När Alexander Isak gick till Newcastle fick den en ny skjuts i Sverige, och svenskar började prata jättemycket om att bojkotta Newcastle. Då hade England gått vidare lite grann, och fokuserade på Eddie Howe och vilket fantastiskt arbete han gjort som tränare, mer sådana grejer. Även om debatten inte har varit lika eldig kring Qatar som i Sverige så har den funnits där hela tiden. Men jag tror lite också att folk generellt börjar bli lite trötta på diskussionen - vilket är farligt. Så fort man blir det hamnar man i en ganska otäck situation, när man ignorerar saker som inte är rätt. Men jag är inte förvånad över att folk sätter sig framför tv-apparaterna och följer matcherna, det är jag inte.
När det blossade upp med att Saudiarabien skulle köpa Newcastle, fanns det någon ånger bland journalister att man knappt skildrade Roman Abramovitj och att det inte var en fråga på samma sätt när Abu Dhabi köpte Manchester City, har det funnits någon sådan ånger kring att man borde ha väckt de här frågorna tidigare?
- Jag tror att man ångrade det när Ryssland gick in i Ukraina. Jag tror framför allt att Premier League har ångrat det också. Det märkte man direkt där. Man ska också säga att det inte fungerar på samma sätt i England som i Sverige. I England har regeringen ett oerhört inflytande över fotbollen, och de vill också ha det. Den svenska regeringen bryr sig knappt om fotbollen, men den brittiska ser verkligen värdet i fotbollen. De var ganska tydliga efter haveriet med Roman Abramovitj och Chelsea, som blev en väldigt stökig historia, att de hädanefter inte kunde tillåta vem som helst att köpa Premier League-klubbar. Jag tror att om saudierna hade kommit efter den här invasionen tog sin början, då är jag inte säker på att de hade fått köpa Newcastle. Men nu har Premier League beslutat om detta. Journalisterna har också gått vidare, även om de så klart vet i bakhuvudet att det kanske inte har gått till på rätt sätt. Men å andra sidan, City då? Ska vi ta upp det i varje match? De har ju samma typ av bakgrund, och fick inte alls lika mycket skit i början.
Inte ens i närheten. Alla har ju något i sin bakgrund, kanske har man gjort något som är fel nu men som för fem-tio år sedan var rätt. Hur upplever du den navigeringen?
- Det är också läskigt att hamna i en sådan "whataboutism" där man hela tiden, så fort man kritiserar något, så ska någon dra fram något skelett ur garderoben och säga "men det här då?" Man får komma ihåg att världen är i ständig utveckling. Saker som var okej för 10-15 år sedan är inte okej längre. Och det gäller inte bara idrott och fotboll, det gäller allt i samhället. Det är bara att titta på hur vi behandlade kvinnor i början av 2000-talet, det är lätt att glömma bort att det var en helt annan sorts kultur då mot hur det är nu. Det är så mycket som har hänt, särskilt de två senaste årtiondena, att jag tycker att man ska välkomna att folk vill få till en förändring. Visst, nu har Qatar hamnat i skottgluggen, men det är deras eget fel också. De vill ju ha det här mästerskapet. De har alla världens ögon på sig, då blir det så här. Men förhoppningsvis gör det att man uppmärksammar det som inte går till på rätt sätt. Det är som med situationen med Iran, det kanske var bra att de var med i gruppspelet här, för det har gjort att vi har rapporterat massvis om Iran. Vi har nästan skrivit mer om Iran än om något annat land, om supportrarnas upplevelser där de inte har fått gå in med olika "women, life, freedom"-plakat eller t-shirts, samtidigt som det har funnits en annan falang på läktarna som tydligt varit på regimens sida. Alla sådana grejer, även om man inte tycker att Iran borde ha fått spela VM, så kanske det är bra att vi faktiskt uppmärksammar det genom fotbollen.