Innan sin debut som 17-åring i Gif Sundsvalls A-lag var Emil Forsberg "en i mängden". Det är i alla fall så huvudpersonen själv beskriver det. Yttermittfältaren menar att han inte var den största talangen i ungdomsåren.
RB Leipzig-stjärnan berättar i Fotbollskanalens podcast Lundh att han många gånger var nära att lägga av med fotbollen för att satsa på innebandyn. Våren innan Forsberg debuterade för Sundsvalls A-lag var han fortfarande inställd på att göra en innebandykarriär.
- Jag hade väl egentligen i tankarna att jag skulle spela innebandy i stället då jag kände att jag var rätt långt ifrån att slå igenom som fotbollsspelare. Man hade fått höra mycket att man var för liten, för tunn och att något fattades. Men sedan kom Joel (Cedergren) och trodde mycket på mig. Vi hade ett möte inför säsongen i Medskogsbron i division 3 där han frågade om mina mål, och då sa jag att jag var glad om jag fick hoppa in någon match. Då sa han att jag skulle starta de flesta matcherna, att jag var så pass bra. Det var han som fick mig att inse att jag hade mycket kvalité och att jag kunde bli en bra fotbollsspelare, säger Forsberg i podcasten.
Du var väldigt lovande i innebandy också. Vad fick dig att lägga klubban?
- Det var egentligen att innebandyn är lite enklare att komma tillbaka till. Jag kände att ger jag fotbollen två år nu där jag satsar allt och det inte går vägen, då skulle jag vara 19 och kan gå tillbaka till innebandyn och ändå slå igenom. Men i fotbollsvärlden är det betydligt svårare att hitta tillbaka och nå den nivån man vill nå om man inte riktigt har presterat. Så det var väl det. Sedan tyckte pappa också att jag borde ge fotbollen en riktig chans. ”Du är en duktig fotbollsspelare, ge det en ordentlig chans och se hur långt du kan gå”. Det visade sig vara rätt.
Det hette då att du var liten. Hur många gånger funderade du på att lägga av med fotbollen helt?
- Det var ofta. Inför elitpojklägret i Halmstad fick jag ett samtal där de sa att det fysiska fattades och att jag var för liten, att jag inte skulle klara av att ta den fysiska kampen. Som 15-åring knäcker det på en. Man är inte riktigt införstådd med vad allt innebär, man tror att Halmstad är allt och om man inte kommer med dit har man ingen karriär, då är det kört. Halmstad har ju blivit lite av ett kvittoläger för de som är duktiga, och att de som inte kommer med inte är tillräckligt duktiga. Men så är det inte riktigt heller. Man måste våga tro på sig själv, och det gjorde jag ändå efter det. Jag ville bevisa att de hade fel.