Andreas Georgson återvände i somras till Malmö FF och tar nästa år över som sportchef, medan Daniel Andersson byter roll till sportdirektör i Skånelaget. Georgson var även assisterande tränare i MFF innan han lämnade för Brentford och sedermera Arsenal, där han verkat under de två senaste åren i England.
När Georgson senast arbetade i MFF var tysken Uwe Rösler chefstränare i klubben. Röslers ledarstil kan, av en del, beskrivas som hård, något Georgson tycker är bra.
- Både Uwe, Mikel (Arteta), Thomas (Frank) och Jon (Dahl Tomasson) har den glöden i sig. När det brinner till och det ska vara tydligt, eller att man vill markera, så blir de lite svarta i blicken och då är det på allvar. I fotbollsvärlden, som huvudtränare, är det en tillgång. För det kommer situationer där allt står på sin spets och du måste vara den som pekar åt en riktning och du måste göra det snabbt. Det innebär såklart att ibland blir det fel i det. För ska du fatta beslut med stor pondus med en sekunds betänketid så kommer det ibland bli fel, säger Georgson i podcasten "Lundh".
Den blivande sportchefen menar även att han hade en bra relation med Rösler, men att han också fick känna på tyskens hårda sida.
- Det var det jag menade med att jag fick en bra skola för med Uwe fick jag snabbt en oerhörd stark relation. Men så som jag är och om jag känner att jag har en åsikt kring processen och det vi gör, som kan göra oss bättre, kommer jag ta upp det. Då är det en väldigt platt syn på hierarkin för mig. Även om jag är en ung assisterande tränare som gör mitt första senioruppdrag, så berättar jag ofta det för honom. Inte alltid i skarpt läge eftersom det då inte var läge. Men sen så gick jag till honom och första gången tittade han bara på mig, och jag kommer ihåg det så väl, med en blick som om jag var helt galen.
Georgson fortsätter:
- Men så började han förstå att "shit vad det här är bra, det här hjälper oss". Så först lite friktion och sen lösningar. För mig är vikten att jag måste vara trygg, respekterad, uppskattad och känna att det är någon som lyssnar och tycker det är viktigt med att vi har det sättet att jobba. Då har jag inga problem med att man ibland får sig en snyting. Jag kan också få höra att "inte nu Andreas" och det kan vara väldigt tråkig ton just den gången men så ska det vara i fotboll. Du måste vara hårdhudad och förstå att när adrenalinet är på och det är skarpt läge, du måste såklart alltid behandla varandra med respekt, men också vara beredd på att det är väldigt högt i tak. Är man inte överens så låter man den stunden passera, så får man ta det när det har lagt sig.
Hur ofta kan du ändå känna att man går för långt?
- Jag har nog inte haft någon situation där man på ett mänskligt och moraliskt plan kände att man gick över gränsen. Det kan jag inte säga på rak arm. Däremot kan jag ganska ofta känna att den här reaktionen har påverkat processen negativt. Det vi har försökt göra har påverkats negativt. Det gäller mig själv också och ligger i sakens natur, men jag menar att vi då att då måste ta i det, säger han och fortsätter:
- Kanske inte just för stunden, men känner jag att de går ut över processen, spelarnas trygghet eller spelets avslappnade natur som krävs för att prestera så har jag alltid varit tvungen att sätta mig efteråt med mig själv eller vem det gäller för att reflektera över att "det här tror jag skadar oss" och sedan måste man ta i det. Och det kan vara en jobbig ”soul searching” för vissa om man är ovan. Det vara samma sak när jag kom till Mikel (Arteta) första gången. Han förväntade inte sig att en set piece-coach från Sverige, utan spelarbakgrund och utan några meriter överhuvudtaget tycker till om det. Men väldigt snabbt så blev det en stark relation kring det.
Lyssna på hela avsnittet i spelaren ovan.