Peter Gerhardsson har haft en framgångsrik karriär som tränare - och han har även en lång spelarkarriär bakom sig. I veckans avsnitt av Lundhs podcast berättar han bland mycket annat om det uteblivna guldet och matchserien mot IFK Göteborg 1982.
Du hade en lång spelarkarriär, framför allt i Hammarby och var med under de klassiska matchserierna där det var tv-sänt slutspel och ni gick till final mot IFK Göteborg, som var dåtidens storlag och hade vunnit Uefa-cupen. Du gjorde 2-1 borta i den första matchen, där trodde ni väl att ni hade vunnit SM-guldet?
- Jag vet inte om vi trodde det, men jag tror att hela Söder trodde det. Man kan prata om fokus, och jag tror att den matchen spelades på en onsdag och returen på en lördag eller söndag. Jag kommer ihåg att det var så mycket saker som hände. Jag stod i någon tipsbutik på Söder och delade ut tipslappar. Det var så mycket fokus på det som inte var matchen, marknadsmässiga saker. Man sov dåligt. Jag tror inte att vi trodde att det var klart, den respekten hade vi mot IFK Göteborg, men det blev andra saker.
Det var en helt ny situation också.
- Helt ny för oss, som vi inte var vana vid. Det kan naturligtvis ha bidragit. Sedan hade Micke Andersson någon bra chans att göra mål på Söderstadion, men då låg vi under med 0-2, så då kändes det riktigt tungt mot ett så pass bra lag.
Det var tv-sänt, i alla fall den andra matchen, det kördes sambarytmer och det blev väldigt mycket hajp kring Hammarby och den publik som var. Hur var det att vara spelare i Hammarby på den tiden? Ni hade ju ett fantastiskt lag också.
- Jag kan bara konstatera att jag valde rätt favoritlag när jag bodde uppe i Uppsala. Jag skulle inte vilja byta bort något i mitt liv mot att ha spelat i Hammarby de åren. Hela mentaliteten där… Det var ganska tufft när jag kom till Stockholm från Uppsala, sju mil. Jag var inte alls stockholmare på det sättet. Det tog uppåt fem år innan jag blev ordinarie. Men just publiken och den atmosfären som var under den tiden… Jag kan inte komma ihåg att det fanns våld eller något annat. För mig var det den optimala spelarkarriären att få spela i Hammarby. Sedan kanske man hade velat kröna det med ett SM-guld och inte med en andraplats.
Man kan känna att det är häftigt, men det fanns ingen vinnarkultur?
- Det kan nog stämma.
Man hade behövt lite cynism?
- Det pratas ofta om att ha de bästa spelarna. Jämför man IFK Göteborgs lag med vårt hade vi inte de bästa spelarna. Det kanske mer var det. På den tiden jag var där tyckte jag ändå att man hade kontinuitet, på spelarsidan men kanske inte på tränarsidan, för jag hade fem tränare på tio år, men på ledarsidan. Nu ser Hammarby ut på ett annat sätt. ”Vinnarkultur” är ett svårt ord. Om Manchester United och de där har en vinnarkultur så tror jag att det mer beror på att de har väldigt mycket pengar och bra spelare och tränare.
Man brukar prata om Malmö FF, och jag tänkte på det när du hade utläggningen om det tyska och det engelska, det som Bob Houghton och Roy Hodgson gjorde var att de vann väldigt mycket. ”Laban” gick in och tränade Öster och vann också, men de som har följt i Bob och Roys spår har kanske vunnit mer än ”Laban” och hans lärjungar?
- Man måste se det i varje situation, vad man tränar för lag och så. I tyska Bundesliga har man vunnit på sitt sätt, och jag tror att Tyskland historiskt sett har varit mer framträdande än vad England har varit under många år. Det var därför jag tyckte att Tyskland vad fantastiska att se under VM 1974, och jag kommer inte ens ihåg England då.
De var inte med.
- Nej, precis.
Om man ser till Hammarby då, jag förstår att ni fortfarande hänger i -82-generationen. Är de relationerna viktiga?
- Fantastiskt viktiga. Vi är tolv stycken som träffas två gånger om året. Nu kunde jag inte vara med senast för jag var i Frankrike, men det är någonstans också fotbollen. Vi vann inte SM-guld under de tio år jag var där, men om jag hade fått byta ett SM-guld mot att inte få träffa de här två gånger om året så hade jag aldrig gjort det. Det är riktigt roligt att behålla kamratskapet.
Sitter ni och är nostalgiska från -82?
- Ja, både på och utanför planen diskuterar vi mycket. Det är roligt, för vi minns olika saker. Med åren glömmer vi bort, och påminns om saker. Jag tror att Öster har något liknande, så det finns nog några sådana här exempel, men -86 när vi bildade det här ”Kartellen 2” efter ”Dallas” som hade ”Kartellen 1”, så var det ett väldigt bra beslut. Jag tror att det var jag, Uffe Eriksson och Peppe Holmberg som drog igång det, och valde inte ut efter hur man hade spelat…
Alla fick inte vara med alltså?
- Alla får inte vara med. Det var en hård gallring. Vi bestämde att vi skulle vara tolv stycken, och så valde vi ut de som vi tyckte var roliga, schysta och bra människor. Det handlade mer om det än om att man hade landskamper.