VM i Qatar är i full gång och en av Sveriges fräsmta kommentatorer Lasse Granqvist är på plats för att kommentera mästerskapet.
Men under sina 30 år som aktiv har branchen mött flera stora och utmanande förändringar.
Hur förbereder man sig rent sportsligt för ett mästerskap?
- Väldigt mycket inhämtande av information är det. Det har ändrats mot hur det var tidigare, det ges nu väldigt mycket information i poddvärlden. Den här gången har det varit lika viktigt att förstå sammanhanget och helheten. Vi jobbar för en svensk tv-publik, vi jobbar inte för Gianni Infantino och den publiken han har. Vi måste förstå helheten. Sedan är det väldigt mycket inhämtning, jag menar, Ecuador och Ghana, som är första matchen jag kommenterar, Frankrike-Australien den andra, Serbien-Brasilien den tredje, det är de tre jag har i inledningen, där har jag lagt väldigt mycket fokus och energi.
Ecuador-Qatar, väl?
- Ja, det är helt rätt! Extra roligt för de som hör det här då det ju är dagen före. Sedan är det inläsning av material. Jag och Hasse Backe, som kommenterar öppningsmatchen, sade det när vi åkte till Qatar, att vi skulle bara ha fokus på den första matchen, för det kommer bli väldigt mycket information som bara väller över en.
Hur har jobbet förändrats? Du gjorde ditt första mästerskap EM 1992, eller var det redan VM 1990?
- På plats EM 1992.
Hur har jobbet förändrats sedan dess? I korta drag.
- Det är vansinnigt stor skillnad. Den största delen är att folk som tittar och lyssnar har en helt annan egen information i dag. Om du går till Champions League och tänker ett stormöte mellan Liverpool och Real Madrid, som finalen i Paris maj – det är omöjligt för dig, nästan, att vara mer insatt än Liverpools svenska fanförening är. De vet allt om Liverpool, Liverpool-spelarna och historiken. Det blir en annan väg. Det är annorlunda med Qatar-Ecuador, för det är väldigt få som har någon koll på de qatariska spelarna. Där har du ett försteg i att kunna läsa in dig. Men det är den ena skillnaden, att det är väldigt nära att kunna hämta in information själv för den som tittar. Det andra är att vid 90-talets början så satt jag på Radiosportens redaktion, i deras "bibliotek", med idrottsböcker och gick tillbaka. Skulle jag göra en landskamp mellan Sverige och Schweiz fick jag läsa 1953:s "Årets fotboll" om hur den landskampen hade varit. Skulle du ha laguppställningar från tidigare matcher fick du slå upp det. Det kommer hur mycket som helst i dag, så utmaningen i dag är snarare den motsatta, nämligen att sortera. En av de viktigaste grundbultarna i journalistiken är att sovra och välja bort. Det är ett uppdrag gentemot tittaren.
En diskussion som ofta kommer upp i sådana här mästerskap är hur man uttalar namn. Vad tycker du, ska man uttala det mer på lokalt språk eller svenskt? Det finns olika vägar där, var ligger du?
- Jag ligger på Sveriges Radios språkdirektiv, kan man säga. Man ska uttala ett namn som spelaren eller personen själv uttalar det, helst. Sedan ska man inte gå till överdrift. Vi som var med på Lars-Gunnar Björklunds tid, när han kommenterade Sovjetiska landslaget i ishockey och ändrade Fetisov till "Fe-ti-sov", det blev rörigt, för man undrade om det var samma spelare. Den typen av förändring kanske man inte ska göra på ett etablerat namn, men du ska försöka ligga så nära som möjligt. Men när det kommer till de arabiska namnen så talar jag inte alls det språket, det blir nästan lite fånigt om jag ska försöka uttala det som en infödd gör. Det är samma sak med danskan, faktiskt. Vi har försvenskat uttal av de danska namnen. Det blir löjligt om vi ska säga "Eriksen" och "Madsen" med danskt uttal. Det blir med det svenska idiomet då.
Tekniken har gjort det lättare att ta fram statistik. Hur ser du på det?
- Olika kommentatorer har olika sätt att jobba på. Du ställer frågan till mig, så jag håller mig till mig själv - om jag backar till när jag gjorde en VM-match på Radiosporten-tiden, då var man tvungen att ha koll på hela turneringen och vägde in mycket mer fakta i det. Det finns ingen grafik i bild där, du får upprepa resultat och det blir väldigt mycket ettor och nollor i förmedlingen. Det tog jag naturligtvis med mig till tv. Sedan behöver man göra om eftersom bilden är stark, men jag har mer och mer gått till att försöka ta bort så mycket som möjligt av statistiken. Inte allt! Det finns saker som är viktiga och bra. Men att försöka hålla mig till spelet, ge spelet och spelarna chansen, ta emot det och berätta deras historia. I VM är det många spelare som vi inte riktigt har koll på när vi tittar, att försöka lyfta fram det mest centrala och viktigaste, så att tittaren förstår att man ska följa en viss spelare. Då behöver man inte nödvändigtvis säga att en spelare har 92 A-landskamper och 42 mål, och att det har blivit mål i de tre senaste matcherna, och så vidare. Utan bara börja med att föda ett intresse och locka lite, och efter ett tag kunna säga att en spelare gör mål varannan landskamp eller så. Då kan man använda det. Men strössla inte för mycket. När jag sitter och följer blir det lite av en avstängare. Man slutar att lyssna lite, det blir inte spännande. Låt experten vara den som står för kunskapen och berättelserna om hur de lirar och karaktären på lirarna och sådant. Man kan alltid konsultera varandra, det är ingen rå-gång, men det är en idé.
Vad skiljer att kommentera radio kontra tv?
- Tv är så oerhört mycket svårare. I radio ska du berätta exakt vad som händer, och så gör du det. I tv måste du hela tiden spela tillsammans med bilden, hela tiden vara ett komplement till det pågående skeendet. Det låter kanske lite fånigt, men det är onödigt att säga "han skjuter, hon räddar" i tv. För det är exakt det tittaren ser. Du behöver tänka ett steg till och kanske säga "det är ett stenhårt skott!", eller "tänk att hon hinner ner till stolpen!" Att du lägger till något i tankeverksamheten. I radio är det egentligen bara att köra, och att i flödet hela tiden ligga nära bollen eller pucken. I tv måste du tänka ett steg till. Utmaningen blir att man måste tänka i tv (skratt). Frågan är var du kommer att hamna. Det är alltså oerhört mycket svårare att kommentera, skulle jag påstå.
Du har kamperat med många profiler, som Ralf Edström och Lars-Gunnar Jansson för de som gillar hockey, och Hasse Backe. Hur får man det att lira ett helt mästerskap ihop?
- Vi umgås ju mycket, så detaljer blir väldigt viktiga. Det blir mycket samtal. Men jag tycker att det är ganska spännande att prata med människor, framför allt när man har förmånen att jobba med de som har varit så himla aktiva på hög nivå länge. Det tycker jag ger mycket. Sedan har jag en del erfarenhet att komma med själv, efter 35 år som kommentator i radio och tv. När det kommer till det tv-mässiga, när vi pratar om hur vi ska samarbeta och hur vi ska vara, så växer man ihop löpande under turneringen. Jag gjorde en bra bit över 20 år med både Ralf Edström och Lars-Gunnar Jansson, det blir väldigt speciellt, givetvis. Men Hasse Backe och Hanna Marklund, vi jobbar ihop här, Hanna Marklund och jag fick jobbet att göra VM ihop 2018, vi hade ett fåtal träningslandskamper inför, men det funkade. Lyssna till varandra. Det är som ett vanligt socialt sammanhang, egentligen. Det finns många spännande historier att ta till sig och höra om också.