Radiosportens Richard Henriksson har en bakgrund på fotbollsplanen och vann bland annat två SM-guld med Djurgården, tillhörde Brommapojkarna i två olika sejourer, men fick även chansen att representera det svenska U21-landslaget. Han såg tidigt hur en del unga spelare drog i från andra i utvecklingen.
- För vissa kan det gå väldigt snabbt från en ganska medioker nivå. Jag var inte alls ordinarie i ett topplag i allsvenskan 2002-2003. En annan som var det i ett annat topplag var Markus Rosenberg i Malmö FF. När han inte platsade i Malmö gick han till Halmstad och fick en superutveckling där. Jag gick till BP i stället och jobbade vidare där. Hade jag gått till en annan klubb hade jag kanske fått något liknande och kunnat ta nästa steg. Jag har aldrig tänkt så, att något är omöjligt. Man anpassar sig till situationen man är i, säger Henriksson i Lundhs podcast.
- Men visst, jag var en del av U21-landslaget, men det var inte heller så att jag tänkte att jag hade samma talang som Johan Elmander eller Kim Källström eller Andreas Isaksson. Talang går inte riktigt att väga upp. Men jag önskar att jag hade haft samma inställning till allt inom fotbollen, även om jag inte var en lallare. Då fanns det fortfarande lite en känsla av att det var klart att Kim Källström satsade så hårt, "för tänk hur långt han kan nå". Men varför satsade inte jag lika hårt, då hade kanske jag kunnat vara en toppspelare i allsvenskan i alla fall? Man höll sig själv lite omedvetet tillbaka. Därför är jag så imponerad av de unga spelare som jag sedan stötte på i BP, som Albin Ekdal och John Guidetti och Kristoffer Nordfeldt, som tränar hur mycket som helst extra. Nordfeldt gjorde det när han var andremålvakt och junior i BP. Han var duktig och talangfull, men det var inte så att man såg att han skulle spela i Premier League en dag. Han tränade som en galning. Jag beundrar de otroligt mycket för det. Även när de hade nått en nivå och är sugen på nästa är det så lätt att tackla av. Jag vet inte om det är en generationsgrej…
Det känns som att det är det. Det är många av de som har varit i BP som pratar om influenserna från John Guidetti, som var så målstyrd.
- Verkligen. Guidetti är några år yngre ändå. Ekdal och Nordfeldt och några till, Philip Haglund, de hade det verkligen i sig på ett beundransvärt sätt. Jag var lite äldre än de, och de äldre i BP kunde också inspireras av det. Det var en häftig mekanism, att det kom en ny generation som gav allt och som inte skämdes för det. Jag återkommer till amerikansk idrott, som jag är fascinerad av och följer, det amerikanska i att de siktar på att bli så bra som de bara kan bli, även om du inte är superstjärnan. Det är otroligt häftigt.
Med tanke på den generation du tillhörde blev många duktiga. Kunde man redan då se facit? Det är alltid mycket diskussioner om man kan se hur bra unga spelare kan bli. Kunde man se att de du trodde skulle bli skitbra sedan blev det?
- Jag kanske inte tänkte så mycket när jag var mitt i det. Jag spelade med de som var två år äldre, pojkar födda 1980, och han spelade också med dem som 81:a. Hösten 1998 spelade vi junior-SM-final mot Malmö med Djurgården. Då satt han på bänken hela matchen. Ett år senare slog han igenom i Malmö och två år senare ville hela Europa ha den spelaren. Det är klart att ingen då på den planen i Jönköping trodde att det skulle bli han som skulle defilera svensk fotboll för all framtid. Man har sett många exempel på spelare som ingen visste vem de var, Markus Rosenberg var inte på elitpojklägren heller, men är den 82:a som har kommit allra längst tillsammans med Kim Källström. Men Kim Källström var bäst från början.
Lyssna på hela podden med Richard Henriksson i spelaren ovan.