2006 skrev Kjell Jonevret på för norska Molde och sedan dess har tränaren hållit till i Norge. Numera är han tränare i Viking Stavanger.
53-åringen, som tidigare spelat i AIK och vunnit dubbeln som tränare med Djurgården, gästar den här veckan Fotbollskanalens podcast "Lundh".
I den berättar han bland annat om skillnaderna mellan Sverige och Norge.
- Atmosfären är lite annorlunda. Norrmän är ju käcka. De har ju flagga och halsduk och keps, och så går de ut i skidspåret och står där hela dagen och hejar. Lite så är det på fotbollen också, man tar med sin halsduk och går dit och sjunger och hejar. Man har inte klackar på samma sätt, det är mer en familjegrej och det är väldigt lite bråk runt om vilket är härligt. Det är en lite annan miljö att jobba i men den är positiv. Jag gillar folket. De är galna men sköna, säger Jonevret i podcasten.
Spelmässigt skiljer sig Sverige och Norge åt en hel del också, menar Jonevret.
- Det började ju först med Drillo, och sen kom Nils Johan Semb in och styrde i några år tillsammans med Ståle Solbakken och alla de stod ju för en viss typ av fotboll. Sen kom Åge Hareide och försökte spela fotboll några år, och med spela fotboll menar jag att bollinnehav var en lite viktigare fråga än för Drillo. Sen gick ju inte det så bra och då var det tillbaka med Drillo igen. Så det har ju varit en kvarts sekel med den typen av fotboll.
- Ungdomslagen fick ju lära sig det här. Det var snabba övergångar.”Bakrum” pratar de mycket om. Det skulle gå fort med innerlöpare som löpte, centrala mittfältare. Så det blev en stil som gick hem i stugorna och många klubbar jobbade så. Det gjorde de fram till idag skulle jag säga.
Saker och ting har dock förändrats lite på senare år och där har svenska tränare i Norge haft en inverkan.
- Det var väl 2009 när Erik Hamrén tog guld med Rosenborg, jag tog silver med Molde och jag tror Janne Jönsson tog brons med Stabaek. Och sen så vann ju Stabaek några år med en helt annan typ av fotboll. Svenskarna tog över litegrann och vi spelade lite annorlunda, och sen har det förändrats en del. Nu är det mycket mera bollinnehav på många lag och man bygger lite mer bakifrån än vad man gjorde tidigare.
Svenska tränare är högt aktade i Norge, menar Jonevret.
- Just under de här åren 2008-2009 när vi hade stor framgång med en lite annan typ av fotboll, så blev det nog ganska intressant att skaffa svenskar. Men sen är det ingen större skillnad.
- Som människor är vi ganska lika. Kanske lite…det är farligt att säga att vi är mer proffessionella, det ska jag inte säga. Det finns många norrmän som är det. Men vi kanske är lite mer öppna.
Jonevret fortsätter:
- I Sverige är vi ganska öppna med varandra, vi är ett ganska bra tränarkomipsgäng. När man träffas har man ganska kul ihop och sitter och snackar. I Norge ser man varandra lite mer som konkurrenter. När vi har våra tränarträffar så går man mest för sig själv, det är väldigt få som öppnar sig. De första tränarträffarna jag var på i Sverige var jätteintressanta för man fick idéer, man fick höra vad andra gjorde. I Norge är det väldigt lite så, man utbyter inte så mycket erfarenheter med varandra. De ser nog lite på oss som att här kommer vi och tar deras jobb.
- Jag har ju slagits för att elittränarna ska träffas, och de gör försök, men det är ungefär hälften som kommer. Det är vi svenskar, och nu hade vi en amerikan, Bob Bradley som var där. Men annars var det Magnus (Haglund), jag och Janne (Jönsson) och några till. Norrmännen var inte lika intresserade.
Du kan lyssna på podcasten i spelaren ovan.