Hammarby värvade Alexander Kacaniklic i vintras från Nantes. Nu berättar yttern om sin tid i den franska klubben och den var allt annat än bra, tycker han. Det är till och med en period som han nästan inte ens vill minnas.
- Jag har nästan dragit ett streck över den tiden. Vi hade väldigt många tränare. Tränaren som signade mig försvann efter tre månader, säger han i podcatsen ”Lundh”.
Det var alltså sommaren 2016.
- Exakt. Det var han som ville ha in mig. Presidenten ville det inte. De som känner fotbollen vet hur det kan gå. Men det är ingen ursäkt. När jag kom tillbaka förra sommaren fick jag inte träna med laget. Jag fick träna helt själv. När jag ville lämna var det väldigt mycket krav från klubben kring hur jag skulle lämna. Vi hittade ingen lösning. Jag blev kvar ett halvår, tills nu.
Hur är en sådan tid, när man köps in till Nantes av en som vill ha en till att man egentligen inte är välkommen?
- Det är vardag i fotbollen. Jag har inga problem med det, jag vet hur spelet funkar. Sedan är det klart att det är jobbigt när du inte får spela fotboll. Det fanns bra tider också, jag gjorde en del matcher. Det var sista året som inte var bra. Det är tufft när du inte får spela fotboll, och jag försökte göra det bästa av det.
Marcus Antonsson berättade att han inte fick äta med A-lagsspelarna och träna med ungdomslaget när han kom tillbaka till Leeds. Var det så för dig också?
- Det var nästan värre. Jag fick inte träna med ungdomslaget eller U21-laget heller. Jag fick inte äta med grabbarna heller. Men jag var välkommen till träningsanläggningen, det var jag.
Men inte äta? Det låter så otroligt primitivt?
- Det är det. Det är så det är, helt enkelt. När de äger dig kan de nästan göra vad de vill.
Får man lön?
- Lönen fick jag. Det var inga problem. De betalade lönen varje månad. Jag fick hålla igång mycket själv, och det var en annan kille i samma situation. Vi hade mycket eget ansvar.
Hur tacklar de andra spelarna det? Det är ändå gamla lagkamrater?
- Det är inte mycket de kan göra. Det är klart att de klappar en på axeln och säger att det är katastrofalt, men det är ingen som tar kampen med klubben, för de vill inte förvärra sin egen situation. Det är inte så mycket mer än ord från dem.
För du den kampen själv, eller är det agenten som är inne och brottas?
- Det är så klart att agenten pratar mycket med klubben. Jag snackade med klubben också, men det kommer till en punkt till när klubben beter sig på det sättet så kommer jag inte be om att få snälla träna med laget.
Hur förbannad blir man när man ännu en dag får köra hem från träningsanläggningen efter att ha tränat ensam?
- Det är klart att jag var förbannad. Men jag ville inte krypa till klubben och be om att få träna. Så är det inte. Gör de så är det så, jag gör det bästa av situationen.
Hur reagerar fansen när man träffar dem på stan?
- Nantes är som de är. Fansen vet hur de som styr klubben är. De säger samma sak, att det är synd men att de inte är förvånade.
Det är en rätt speciell president i Nantes?
- Jag vill inte gå in för mycket, jag skrev på ett sekretessavtal för att få lämna klubben till slut. Jag kan inte säga för mycket om de som styrde.
Du hade ett och ett halvt år kvar av avtalet när ni bröt. Vem var vinnaren, du eller Nantes ekonomiskt? För du hade ju kunnat sitta kvar där och bara lyfta lön?
- Ja, det hade jag kunnat, men det hade varit katastrofalt för fotbollen. Jag gick ut ur den situationen som förlorare, för jag kom dit för att spela fotboll och utvecklas. Nu blev det som det blev. Den ekonomiska delen när vi bröt blev bra för båda.