När Östersunds-målvakten Aly Keita var åtta år hände det som inte fick hände. Hans pappa avled i sviterna av cancer. Ett nattsvart mörker - där fotbollen blev räddningen för en åttaåring som ofta hamnade i bråk.
- Det är ett ställe där jag alltid känt mig fri. Att man kan släppa precis allt. När man kom till fotbollsplanen var det bara glädje. Jag känner fortfarande samma sak. Fotbollen var min räddning när jag var ung, jag hade alltid den att gå tillbaka till, säger han i Lundhs podcast
Vad hade hänt om du inte haft fotbollen?
- Det är en svår fråga. Jag hade ändå bra vänner. Karvan, som jag nämnde, är min storebror. Han fixade ett jobb till mig på en skola. Jag hade hand om en pojke. Sedan började jag på en fritidsgård där. Det var viktigt att ha något att göra om dagarna och inte bara sitta hemma.
Då gick du från att själv vara ung till att kanske bli en förebild och hjälpa någon annan som också hade det tufft?
- Precis. Det är något jag brinner för, och det hjälpte mig också, även om de kände att jag hjälpte dem så hjälpte de mig lika mycket. Man känner att man gör något bra. Det tror jag att jag kommer göra efter fotbollen, som jag brinner för.
Att hjälpa unga?
- Ja, precis. Som kanske har det tufft, som jag hade det när jag var ung. Att han någon manlig förebild att se upp till tror jag är väldigt viktigt.
Du började sedan i Syrianska IF och spelade där innan du gick till Västerås, sedan tillbaka till Syrianska. Hur var de åren, för du var på väg upp men ändå inte riktigt i elitfotbollen?
- Det var tufft, faktiskt. Då jobbade jag också. Jag jobbade på dagarna, sedan cyklade jag, för jag hade inget körkort på den tiden, till träningen. Sedan cyklade jag tillbaka till jobbet. Så det var tufft. Men sedan kom Graham och ville ha mig hit. Han ville det ett år innan, men då skulle jag få mitt första barn, då kunde vi inte. Men sedan gick det bra nästa gång.