Östersunds Europaäventyr 2017/2018 tog laget längre än vad de flesta hade trott. I sextondelsfinalen mot Arsenal tog drömmen slut. Med några års perspektiv blickar Aly Keita, en av få som är kvar i spelartruppen, tillbaka på en fartfylld tid.
- Vår tro på oss själva var väldigt stor. Det spelar ingen roll vilket lag det var, vi trodde verkligen att vi skulle vinna. Graham (Potter, tränare) var väldigt på oss att vi skulle fixa det här. Den här tron, att det inte spelade någon roll att det var Galatasaray eller vilka det nu var, låt dem bara komma. Det gick bra. Vi spelade också vårt spel, vi ändrade inget. Det spelade ingen roll om det var Paok och Galatasaray, vi spelade vårt spel och trodde på den idén vi hade. Sedan hade vi spelare som spelade på sin topp. Det gäller i de viktiga matcherna att folk gör det, säger han i Lundhs podcast.
När du tittar tillbaka på den osannolika hösten, vad sticker ut för dig, vad minns du mest?
- För mig var det räddningen här mot Paok som tog oss vidare. Det var det som stack ut för mig personligen. Men även Galatasaray borta var magiskt. Det gick inte att höra varandra, det bara tjöt. Det var fantastisk stämning. Efter matchen applåderade de oss. Det var stort. Även Arsenal borta var stort, eftersom vi vann. Även om vi åkte ut är det något vi alltid kommer ta med oss. Jag hade min familj där också, och vänner. Det är något man kommer minnas.
Går det att beskriva hur det är när man befinner sig i ”the zone”, att allt faller på plats?
- Nej, det är väldigt svårt i alla fall. Det bara händer. Det är inget man tänker på, det händer av sig själv. Den känslan hade vi som lag, att allt kommer att lösa sig. Tron, det spelar ingen roll vilka det är, vi kommer att lyckas.
Hur var det att röra sig på Östersunds gator då?
- Det var jättekul. Jag tycker fortfarande att det är kul, folk är fortfarande glada. Även om vi inte har samma succé nu är folket här fantastiska. Jag förstår inte hur de kan vara så snälla. Men den tiden var lycklig för hela Östersund.