I nästan sex år spelade Abdul Khalili i Turkiet. Anledningen till att han i januari i år lämnade landet var för att han sökte efter en ny utmaning. Under sin tid i den turkiska ligan hann han dock vara med om ett och annat, bland annat att möta storlag som Galatasaray, Fenerbahce och Besiktas – på bortaplan.
- 50 000 turkar… Det är tinnitus deluxe. Det är tufft. Du får inte många domslut med dig, säger han i podcasten Lundh.
Hur ofta kan man vara rädd i en sådan miljö?
- Första matchen var jag lite skakig, typ när jag skulle slå en hörna och hörde svordomar och sådant. Men sedan släpper du det, du går in i din zon. Men när du ska slå en hörna undrar man vad som händer.
Det är inte bara passion, det är ilska också.
- Ja. Andra året ledde vi med 1-0, jag skulle ta en hörna. Då flög det förbi en flaska. Då undrade man vad som hände. Men annars är det rätt lugnt, det är bara att trycket är enormt.
Det är mer häftigt än att man är rädd?
- Ja, faktiskt. Det är mer positivt än negativt.
Khalili berättar även att det i Turkiet är lätt att hamna i att man får bra med bonusar.
- Vinner du en match får du två, tre dagar ledigt, det är inte så att du tänker att du vill träna. Men för att du ska kunna leverera nästa match måste du göra det. I början gjorde jag inte så mycket sådant. Allt var nytt, jag ville leva. Man fick 100 000 efter en match, det var värsta grejen.
Vad är den häftigaste bonus du fått?
- Det måste vara 250 000 eller något sådant.
Varför?
- Vi vann mot Gala borta. Innan matchen sade de att vi skulle få 12 000 euro. Efter matchen var alla hajpade, presidenten kom ner och alla började skrika ”dubbelt!” Han sade att vi fick det. Det var skitnajs.
Får man det i cash då?
- Nej. Det var ett speciellt konto man fick det på. Men jag fick höra innan att det var cash. Jag vet inte hur det är i andra länder, men i Turkiet är sådana grejer najs. Det är kaos, men det är najs när allt flyter.
Hur frustrerad kan man bli när det inte funkar?
- Vi bor ju i typ världens bästa land, och så kommer man till ett land som är helt kaos. Det är tufft, det är inte lätt. Alla hanterar det olika. Jag bodde med tjejen och hade Loret (Sadiku) bredvid mig, så det var ganska lugnt. Jag tror att det var andra året som det blev alldeles för mycket. Jag undrade om jag skulle åka hem till Sverige eller stanna kvar. Det beror på hur man är som människa, hur man hanterar det.