Helsingborg-anfallaren Rasmus Jönsson imponerade under 2010 och 2011 i allsvenskan, vilket gjorde att han lämnade för spel med Wolfsburg i Bundesliga. Till en början gick det bra för svensken, men därefter började skadeproblemen.
- Första året i Tyskland hade jag speltid i ganska många matcher, tio, femton eller något. Det var ett bra förstaår som 21-åring från allsvenskan till Bundesliga, det var jag nöjd med, säger Jönsson i podcasten "Lundh".
- Första halvåret där var jag på bänken alla matcher, men inte riktigt någon speltid. På vintern kände jag att det behövde hända något för att jag skulle ta det sista steget. Jag blev utlånad till Frankfurt. Där började det okej, jag spelade tre matcher och sedan började helvetet, om man kan uttrycka sig så, fortsätter han.
Vad hände?
- Det var ingen akut skada, den kom lite smygande i en match. Efter satt det i ljumskarna. Smärta. Sedan höll det i sig.
Hur länge? Flera år?
- Ja. När jag väl slutade ha ont hade det. I stort sett gått tre år där jag haft ont varje dag. Det är klart att det var tufft av flera olika anledningar.
Hittade man felet?
- Direkt när det hände i Tyskland hade de riktigt bra läkare, och då trodde man att det satt i ljumskarna. Då fick jag behandling i ett halvår, och sedan blev jag utlånad till Ålborg sommaren efter, och då trodde man fortfarande att felet låg i ljumskarna. Jag kom dit, tränade upp mig lite och började spela, men jag hade ont hela den hösten. Jag träffade några läkare i Danmark, och de sade också att det satt i ljumskarna, säger han.
Jönsson fortsätter:
- På vintern fick jag en spruta i båda ljumskarna, och sedan skulle jag köra försäsongen, smärtan skulle vara borta. Men det hjälpte inte det heller. Till slut pratade jag med min agent, han fixade så att jag fick åka upp till Leif Swärd i Göteborg. Jag kom dit, och efter två minuter sade han att det var höfterna det var fel på, att jag behövde operera höfterna och att det annars aldrig skulle bli bra igen. Det året spelade jag hela året med Ålborg, det var då vi vann dubbeln. Det blev en extra svår situation, för jag startade i stort sett i alla matcher, men tränaren visste att han behövde byta ut mig efter 60 minuter för att jag inte klarade mer. Det gick bra, men jag kunde inte röra mig. Det var en konstig känsla. Därför sköt jag på operationen några månader.
Men sedan gjorde du en operation och allt har löst sig?
- Ja. När jag gjorde operationen hade det gått ett och ett halvt år sedan problemen startade. Leif sade att det skulle bli bra, men att det kunde ta tid innan symtomen släppte eftersom jag hade haft dem så lång tid. Efter operationen tog det nio eller tio månader innan jag började träna fotboll. Sedan tog det ett tag till innan jag var helt symtomfri.
Är man inte sugen på att lägga av då?
- Jo. Det blir man. Helt klart. När man har tappat glädjen till fotbollen - det kommer därifrån. När man har ont varje dag man går upp och tränar tycker man inte att det är kul. Att springa runt på träning och ha ont - det tror jag inte att någon tycker är kul. Där tappar man lite av glädjen, och den är viktig att ha för att man ska kunna prestera.
Hur resonerade du kring klubbarna? Var det de som jagade dig för att du skulle spela? Där kan man hamna lite i kläm.
- Det har jag aldrig känt. Jag har haft väldigt bra stöd från framför allt Ålborg, där jag var då. Även när det hände i början i Tyskland var det aldrig någon diskussion, det var bara att de skulle ta av mig tills jag inte hade ont. I Ålborg blev det lite konstigt, för läkaren ville att det skulle bli bra men hittade inte anledningen till problemet. När vi väl hittade det med Leif var det bara tre månader kvar av säsongen, och då tog man beslutet… jag tog det själv också - jag ville vara med på de sista matcherna.
Minns du den tid då smärtorna plötsligt var borta?
- Det var inte så att det var en dag man vaknade upp…
Men någon slags befrielse över att kunna spela fotboll?
- Ja. Sista våren i Ålborg kände jag att det släppte mer och mer. Det som var mest jobbigt var att man kände sig långsam, jag kände att jag hade tappat 50 procent av min snabbhet. Det är inte bra för någon fotbollsspelare. Det var mer sådana grejer som man kände att man började hitta tillbaka till steg för steg.
Lyssna på hela avsnittet med Rasmus Jönsson i spelaren ovan.