Rawez Lawan har tidigare representerat klubbar som Malmö FF och IFK Norrköping, men känner nu att han har hittat rätt i Dalkurd.
- Det är två olika världar. All respekt för Norrköping och Malmö FF. Jag säger alltid att Kurdistan är mitt land, Malmö är min huvudstad. Jag är väldigt kluven. Alla vet att jag har en enorm kärlek till Malmö som stad och MFF som klubb. Det är så jag tycker att en klubb ska drivas. De sticker alltid ut hakan. De backar också upp det. Det är därför jag gillar Markus Rosenberg så mycket. Den kaxigheten och den attityden… Han är bara sig själv, det är så vi i Malmö är, säger Lawan i podcasten Lundh, och fortsätter:
- Skillnaden är att det är som en landskamp när jag tar på mig Dalkurd-tröjan. När jag kollar ut på läktaren är det inte fans - det är mina bröder och systrar som står där. Jag representerar dem. Det sista jag vill göra är att blanda sport och politik, men när vi gick upp…
Men det går väl inte att undvika att blanda sport och politik?
- Jag gjorde det misstaget i slutet av säsongen i fjol. Då hade jag mina sämsta matcher, när det väl var avgörande. Jag trodde att jag spelade för en hel nation – och det gör jag ju – men jag måste hitta min väg att gå. När jag gjorde det blev det perfekt. Man kan i alla fall inte blanda sport och politik för mycket. Sporten är så ren. Vi börjar utöva fotboll när vi är fem år bara på grund av kärleken till fotbollen. Det är så det ska vara. Jag vet att det är svårt med alla pengar som är inblandade i branschen, men jag kan göra min plikt i att inte försöka blanda det i alla fall. När vi går upp och jag får se en video på hur flera soldater vid frontlinjen grattar oss för att vi har gått upp i allsvenskan och hur stolta de är över oss, då blir det väldigt speciellt när jag tar på mig Dalkurd-tröjan. Jag känner att jag representerar dem när jag spelar.
Jag antar att det var frontlinjen mot IS?
- Ja.
Även om du sade att det var en slump sade du att du hade en Peshmerga-tröja, som är kurdisk milis, när det var upptaktsträff för superettan senast. Det är rätt ovanligt i fotbollssammanhang. Hur ser du på det?
- Det var bara en tröja som låg på sängen som jag tog på.
Det tror jag inte på, jag kanske är lika konspiratorisk som du. Den tröjan har ett budskap. Hur ser du på det?
- Det enda jag gör med den tröjan är att jag representerar mitt folk. Jag är en Peshmerga genom mitt sätt att leva. För mig är det att vara en bra medmänniska och verkligen hjälpa de som är i behov av det. Jag kan säga hej till främlingar eller bara låta dem gå före mig i bilkön. Börjar jag med något så litet vet jag att jag kan stegra det till något helt enormt. Där är jag en Peshmerga. Det är att vara en bra medmänniska, och det är i slutändan det som det handlar om. Det var inget annan menat.
Om man ser till att man spelar för det ”kurdiska landslaget”, kan du förklara det? Man har läst lite liknande om Assyriska och Syrianska, att det är miljontals som följer dem utomlands, och på samma sätt, sägs det, med Dalkurd. Är det verkligen så, börjar man ju undra?
- Det handlar väl inte om att 50 miljoner kollar på våra matcher när vi spelar. Men jag har mormor och flera fastrar i Kurdistan, och när vi pratar är det oftast hur de har det, hur familjerna mår, och sedan är det i princip vardagen där och hur det ska kunna bli bättre. Nu märker jag att min mormor börjar fråga mig om fotbollsmatcherna. ”Hur gick det? Vann ni?” Min moster säger att hon såg mig på internet och att hon vad glad över att vi gick upp. Bara att vi har kommit in som ett vardagsämne i Kurdistan betyder att vi representerar ett helt land. Jag har varit där flera gånger. Det är bara snack om hur korrupt det är, hur dåligt de har det – för varje dag strävar de efter att ha en bättre vardag. Det är det som Peshmerga handlar om. I och med att vi är ett vardagsämne nu vet jag att de följer oss. Det är inte 50 miljoner som ser våra matcher, men vi har ett inflytande där nere.
Det blir också en press på er. Du sade själv att det blir svårare att prestera när du blandar ihop fotboll och politik. Hur hanterar man det?
- Jag kanske känner den pressen, men mina lagkamrater behöver absolut inte känna den pressen. Helt seriöst. De kanske har helt andra drömmar. Jag gick däremot igenom något speciellt förra säsongen när det var avgörande. När det börja närma sig allsvenskan gjorde jag mina sämsta matcher. Nu när jag kan gå tillbaka och titta på varför så var det för att jag inte kunde hantera det just då. Då fanns ingen kopia att gå efter. Det enda jag kunde jämföra med var om jag hade träffat någon som spelat VM-final. Hur laddar man för det? Vissa chillar bara och presterar ändå. Jag hade velat fråga en som spelat en VM-final hur jag skulle ladda inför de matcherna. Ena matchen tog jag all press på mig – då blev det inte bra. En annan match isolerade jag mig själv helt – då blev det också skit. I slutändan, sista matchen när jag kom till Gais-matchen, sade vår assisterande tränare Amir: ”Gå in på din Facebook och läs”. Jag tänkte att det var fel tillfälle att göra det nu, när det var två timmar kvar till en historisk match. Men jag kollade, och då var det ett fan, Sherwan tror jag att han heter, som hade skrivit vad han hade på hjärtat. Han skrev att jag bara skulle spela min fotboll och sprida glädje med mina fötter. När jag läste det fällde jag tårar. Det här var blåkopian! Varför gjorde jag det så struligt för mig själv? Det kan alla som går utomlands till större klubbar tänka på. Ändra inte på er själva.
Lawan avslutar:
- De har tagit er för att ni är er själva. Ofta hör man att en storklubb köper någon, som sedan inte får spela för att han tror att han måste programmera om sig. Nej! Var bara dig själv i ett bättre format. Det var det som jag gjorde i Gais-matchen. Jag ville bara ha kul. Då blev det historiskt.