Tobias Linderoth var tongivande på mittfältet när Sverige gjorde starka insatser i både VM 2002 och EM 2004. Tyvärr slutade bägge mästerskap med snöpliga respass. Under VM 2002 föll Sverige i VM-åttondelen mot Senegal efter förlängning och i EM 2004 krävdes det straffläggning mot Holland i kvartsfinalen.
Något som fortfarande stör Linderoth:
- Ja, verkligen. De svider fortfarande. Man tänker tillbaka på de matcherna. Vi hade ett bra lag och bra möjligheter att vinna de matcherna för att gå vidare. Det hade också sett ganska bra ut om vi hade gått vidare. Det svider än i dag, säger han i podcasten Lundh.
Vad var det som ni fick ihop VM 2002? Ni tog ju er ur dödens grupp och åkte mot Senegal.
- Först och främst hade vi spelare som spelade i sina klubblag. Jag tror att det är väldigt viktigt att man har det. Vi hade även spelare som spelade i stora klubblag på högsta nivå. Det tror jag var väldigt viktigt. Vi hade ett fantastiskt lag och en väldig sammanhållning. Vi hade spelare som jobbade stenhårt för varandra. Ur min synvinkel är det den svenska modellen, att man har ett starkt kollektiv kryddat med individuella färdigheter som gjorde att vi kunde vinna matcher med ”Henke” och Ljungberg, Zlatan och Allbäck. Det gjorde att vi kunde gå långt och slå alla lag. Det var verkligen känslan med laget som vi hade då, att vi verkligen kunde slå de bästa lagen.
Under EM 2004 hade Sverige skott i både stolpen och ribban under förlängningen, men det blev straffläggning. Då var Tobias Linderoth en av de tilltänkta straffskyttarna men han avstod:
- Jag fick frågan, och kände att jag var helt färdig. Det var en ganska tuff match och jag kände mig ganska osäker på att ta en straff. Så jag sa nej. Det är kanske det jag ångrar mest i min karriär, att jag inte bara gick fram och tog en straff. Mest för egen del, att man vågade ta det klivet.
Hur har du bearbetat det?
- Det är väl bara att man försöker våga och ta chanserna när de kommer. Det är inte säkert att man gör mål, men det är en annan sak. Att man borde gått fram och tagit straffen, oavsett hur trött man var.
Det var något litet i att det kanske inte blev ett 100-avslut. Olof Mellberg som var lagkapten stannade inte i mixade zonen dagen efter, och han var en av de som missade som var lite besviken på de som inte tagit straffar. Redde ni ut det?
- Det var inget som vi pratade om eller diskuterade. Men om man kliver fram och tar en straff vet man att det finns en risk att man missar. Som lagspelare är man tacksam för de som kliver fram och tar sitt ansvar. Det var ingenting som vi diskuterade egentligen.
Minns du vad som gick igenom ditt huvud då du stod där på Algarve-kusten och stod och vägde?
- Egentligen inte. Man kände bara att man var helt slut och att det skulle bli tufft att gå fram och ta en straff.
Men det måste ha varit det som man hade drömt om sedan man var liten, att slå en avgörande straff?
- För vissa kanske. Men jag hade ju sprungit några meter och var ganska färdig. Jag kände att det fanns de som skulle göra det bättre än jag. Det var så jag kände. Men för min egen del hade det kanske bara varit bättre om jag bara gått fram och slagit straffen.